Förintelse på schemat

Gyttjan som fastnar under kängorna tar jag med mig härifrån. Annars är det förbjudet att förändra eller ta någonting. Se men inte röra. När jag kommer hem vänder jag på kängorna för att se om något följt med. Kanske. Nu står de i min hall och kommer för alltid att ha varit där, trampat den leran.

Ett reportage om rasism och vikten av att lära av historien.

 

Fältet utanför Oświęcim dikades ut redan från början men ändå måste stabiliserande mönsterstycken tryckas ner i marken på sina ställen för att den ska bli gångbar även vid lite sämre väderlek. Annat var det när platsen togs i bruk 1942, då var det inte så noga med framkomligheten eller om någon blev smutsig.

Jag tänker att gyttjan bär historien. Där jag går har över en miljon människor tagit sina sista steg under loppet av bara ett par år. Deras närvaro är högst påtaglig när man rör sig mellan taggtrådsstängslen och de raserade husen. Jag tror inte på spöken, men platsen är – laddad. På ett elektriskt sätt. Jorden blir ett handfast sätt att försöka förstå att här, just på denna plats, hände det ofattbara.

Text och foto: Kolbjörn Guwallius

Vellinge kommun ligger i Skånes sydvästra hörn. Kommunen är känd för framför allt två saker, som återkommer med jämna mellanrum i nyhetsrapporteringen.

Dels är friheten större här – åtminstone står det så när man passerar kommungränsen på motorvägen. Sedan 1988 har Moderaterna obrutet haft egen majoritet i kommunfullmäktige. Skylten sattes upp 2002 för att påminna om lågskatteprofilen, som moderaten Lars-Ingvar Ljungman ansåg kunde kopplas till frihet. Då hade det gått 29 år sedan det var Socialdemokraterna som hade egen majoritet i fullmäktige, något som är svårt att tro idag när partiet har stöd av mindre än tio procent av väljarna och vanliga villor på Falsterbonäset bjuds ut till försäljning för fem–tio miljoner kronor.

IMG_1363-2013-09-03

Infarten till Vellinge från Malmö.

Dels har kommunen notoriskt vägrat att ta emot flyktingar, något som har kritiserats hårt. Debatten kulminerade 2009 när Malmö stad hyrde in sig i en byggnad i kommunen för att placera upp till trettio ensamkommande flyktingbarn, vilket gav Vellinge deras första egna flyktingar bakvägen, mot kommunledningens vilja. Politikerna var inte sena att protestera och rev därmed upp en ny våg av kritik från alla möjliga håll, inkluderat moderata rikspolitiker.

När Migrationsverket har bestämt att alla flyktingar från det krigshärjade Syrien ska få permanent uppehållstillstånd konstaterar det moderata kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman att Vellinges bostadskö är för lång. Människor på flykt undan krig får inte plats. Ett mönster kan skönjas, som är lätt att beskriva som rasistiskt.

Bilden av Vellinge är för många också denna: ett etniskt och socialt homogent, smårasistiskt reservat för rika svenskar som inte vill dela med sig av sitt överflöd. Det låter värre än hur verkligheten ser ut, men kommunen är medveten om att debatten kring de ensamkommande flyktingbarnen har skadat varumärket och en ny slogan är eventuellt på gång. Den gamla, den om större frihet, har en alltför negativ klang och förknippas mer med frihet för vissa än frihet för alla.

När det gäller etnicitet stämmer det att Vellinge är mer homogen än andra kommuner. Andelen utrikes födda är knappt 8 %, eller ungefär hälften av riksgenomsnittet. I grannkommunen Malmö är andelen drygt 30 % – dubbla riksgenomsnittet, eller fyra gånger så många som i Vellinge.

Rasismen minskar i Sverige, det konstaterar SOM-institutet som mäter befolkningens tolerans och attityd till invandring över tid. Däremot konstateras att det finns grupper där den negativa inställningen till invandring och flyktingmottagande är den viktigaste politiska frågan. Enligt en Sifoundersökning tycker också allt fler att Sverige tar emot lagom många flyktingar eller kan ta emot fler, medan andelen som tycker det motsatta sjunkit de senaste tio åren.

När människor flydde undan Nazityskland nekade Sverige initialt många att komma in i landet. Senare under kriget svängde inställningen. Men människor är på flykt även idag och hjälp behövs. Sverige som land har under efterkrigstiden varit generöst i jämförelse med omgivningen.

Det är mot bakgrund av Vellinge kommuns hårdnackade motstånd mot flyktingmottagande som jag under vintern intresserade mig för hur en skola i kommunen arbetar hårt med att bekämpa rasism och lära eleverna tolerans. Ett arbete som har burit frukt, och fortsätter att göra det. Kanske är framtidens Vellingepolitiker mindre snåla med utrymmet?

Malmöborna Magnus Wigström och Åse-Lie Löfvendahl arbetar båda som historielärare på Södervångskolan i Vellinge. Magnus Wigström tog för elva år sedan initiativ till att ta med niondeklassarna på studieresa till det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz i södra Polen. På den tiden var rasism ett problem på skolan.

IMG_0725-2013-03-07Magnus Wigström med elever från Södervångskolan. →

– Jag brukar använda uttrycket att det vaccinerar mot rasism. Det är rätt så talande även om den biologiska jämförelsen haltar, säger han.

– Jag var där för första gången som artonåring när jag gick i gymnasiet, berättar Åse-Lie Löfvendahl. Vi träffade en överlevare den gången, och hon sa att nu är ni vaccinerade mot både främlingsfientlighet och förintelseförnekande.

När Åse-Lie började arbeta på Södervångskolan för nio år sedan blev hon förskräckt över den främlingsfientlighet hon mötte.

– Jag hörde riktiga skräckhistorier bland de första klasserna jag hade. De skulle åka in till Malmö och ”räkna blattar”. Det kändes som ett slag i magen. Är det så här det ser ut utanför Malmö?

Sedan dess har det blivit bättre, menar hon. Men Vellinge har haft stora problem med främlingsfientlighet och det har engagerat lärarna på Södervångskolan att försöka göra någonting åt det. De återkommande Auschwitzresorna är en av insatserna. Efter några trevande försök att hitta formen åker de sedan 2006 varje år med avgångsklasserna.

Eleverna är själva med och samlar in pengar till resan, bland annat genom att sälja julblommor. Men just i år har insamlingen smolkats av en stöld. De insamlade pengarna, 40 000 kronor, förvarades i ett skåp i lärarrummet när de togs. För skolan var det ingen tvekan om att ställa upp med pengar för att resan skulle bli av trots allt, men irritationen över stölden är tydlig hos några av eleverna när jag frågar dem om det. Polisutredningen har inte resulterat i någonting.

– Det var bara personal som kunde koden till skåpet. Alla måste misstänka varandra, det verkar jättejobbigt, säger en av eleverna.

Det är kav lugnt och strålande sol när färjan lämnar Ystad en av de första riktigt varma vårdagarna. Stämningen på båten är uppsluppen och det känns som vilken klassresa som helst när femtiotalet ungdomar helt belamrar en av salongerna i färjan. Det hade inte gått att gissa vart eleverna är på väg. Någon lägger sig att sova i en soffa, andra sätter sig och spelar kort eller snackar. Simon sitter med lärarna och fycklar med ett band av magnetiska kulor, som han ivrigt demonstrerar.

I baren sitter Nikita och Alexandra.

– Jag visste inte mycket om Auschwitz innan. Det ska bli intressant att komma dit, säger Nikita.

– Jag åkte till Israel på konfirmationsresa, då gick vi på det judiska museet och det handlade en del om förintelsen, säger Alexandra.

Vill ni åka till Auschwitz?

– Ja, man vill ha sett det. Det är så overkligt, det är svårt att förstå, säger Nikita.

Jag frågar om de inte hellre hade åkt någon annanstans på skolresa, men de tycker att det är bra så här. En annan av klasskamraterna hade kunnat tänka sig en storstadsresa istället.

Men resmålet är inte särskilt närvarande under överfarten. Kanske är det för att klasserna inte bara ska till Auschwitz. Resan rymmer också guidad tur i Kraków och en tur till saltgruvan utanför stan, men är kanske mest av allt en föräldrafri klassresa och det sista stora äventyret med kompisarna innan de går ut grundskolan.

För egen del kan jag inte sluta tänka på att vi inte är på väg till vilket ställe som helst. När koncentrations- och förintelselägret Auschwitz användes reste ingen dit frivilligt, idag är det ett stort turistmål. Men att resa till Auschwitz är att göra en historisk resa. Jag tänker att vi också reser tillbaka i tiden, inte bara sextio mil söderut. Jag tänker att det är speciellt att åka tåg till Auschwitz, som vi ska göra, för det var just med tåg som judar, romer, homosexuella och regimkritiker transporterades på sin sista resa mot en säker död. Att rälsens dunkande ska kännas ödesmättat.

IMG_0374-2013-03-03

På tåget mot Kraków. Åse-Lie Löfvendahl pratar med elever i en kupé.

Nog dunkar tåget betänkligt på de ålderstigna polska järnvägarna, men ljudet överröstas till en början av ungdomarnas stimmande i sovkupéerna. De sitter uppflugna fyra och fyra på mittenslaferna och det liknar fortfarande vilken skolresa som helst. För dem är det här, just nu, mest ett äventyr. Så är det också få av dem jag pratar med som har en tydlig bild av resmålet.

Efter hand lugnar det ner sig på tåget och lärarna drar sig tillbaka till sina egna kupéer. Läraren Marie Lovén har precis varit en sista runda hos eleverna och kommer in till kupén där jag och Magnus ska sova. Tåget står stilla en lång stund på stationen i Szczecin och ett skrålande börjar höras i bakgrunden, allt högre. Marie har försökt få tyst på tjejerna, men ingenting hjälper.

– Två av tjejerna har precis stått och flashat sig för förbipasserande.

– Vadå, har de visat brösten eller? säger Magnus.

– Ja, så här, säger Marie och låtsas dra upp sin tröja.

– Och så tävlar de om vem som kan skrika högst. Alla andra är lugna. Jag sa att vakterna här skjuter för att döda, skämtar hon.

En lång resa, en dag och en hotellnatt i Kraków senare tar vi bussen de sju milen till Oświęcim, staden som på tyska fick namnet Auschwitz.

När gruppen kommer av bussen vid ingången till Auschwitz I blir stämningen mer avvaktande. Det märks att det nu funderas mer på vad som väntar därinne. Om det tidigare har varit mer klassresa än Auschwitzresa, blir det huvudsakliga målet för resan påtagligt i skuggan av tegelbyggnaden som utgör entrén.

– Kommer man att få se brända kroppar? undrar Nikita.

Museet Auschwitz är välorganiserat. Hörlurar delas ut till hela gruppen, som ställer in sig på guiden Magdas kanal. Sedan kan alla röra sig fritt under rundvandringen och ändå höra berättelsen.

Strålande sol och en av de första varma vårdagarna gör att andra världskrigets koncentrationsläger inte känns särskilt närvarande. Förra gången jag besökte Auschwitz, för ungefär tio år sedan, var det en varm sensommardag. Det är klart att det var soligt även under kriget, men metaforiskt passar det inte.

IMG_0440-2013-03-05

Guiden Magda introducerar rundturen på Auschwitz.
IMG_0582-2013-03-05-(1)”Arbete befriar”. →

Snart står vi framför historiens största cynism i svart smide. Porten omgärdad av taggtrådsstängsel. Texten. Arbeit macht frei. Arbete befriar. Men här i lägret var det ingen som befriades genom sitt hårda straffarbete. Varför satte nazisterna upp den här texten vid sina koncentrationsläger? Var det ett hån eller ett försök att ingjuta ett falskt hopp? Kanske bådadera. Uttrycket sägs ha nationalistiska rötter och existerade redan innan det sattes upp i koncentrationslägren.

När jag själv kom hit första gången visste jag inte riktigt vad som väntade. Jag vet inte vad jag hade trott att jag skulle få se. Att se den berömda skylten över entrén berörde mig inte. Den hade jag sett på foto, det är bara smide. När alla ledande svenska politiker idag har den så kallade arbetslinjen som främsta mål känns det som en historisk ironi, skylten kunde ha översatts och suttit på Arbetsförmedlingen eller en modern valaffisch. Orden i sig betyder inte mycket. Men spåren av verkliga människor som dödats här för att de inte passade in i nazisternas världsbild var något helt annat.

Visst kunde jag historien, men åsynen av de stora montrarna fulla med skor, namngivna resväskor och zyklon B-burkar blev för mycket för mig. När jag kom till de två montrarna med tygrullar gjorda av människorhår i den ena och en enorm hög av människohår i den andra brast det för mig. Jag sprang gråtande ner för de av hundratusentals fotsteg urgröpta trapporna, ut i en sensommarsol som nyss varit så varm, men nu kändes isande kall.

Utställningen i Auschwitz I är fördelad på ett antal byggnader. Det är fina hus, gamla polska arméförläggningar i rött tegel som gjordes om till fångläger för oppositionella när Polen ockuperades. De inrymmer berättelser i form av fotografier, texter och montrar med föremål.

Vid ingången till ett av rummen berättar guiden att man inte får fotografera just där. Det är rummet med allt hår. En del är löst och utsläppt, annat fortfarande i flätor. Det personliga, att varje synlig frisyr innebär en avrättad människa, blir så tydligt att det svider. Kombinerat med de prydliga tygrullarna blir det stora ofattbara konkretiserat till cynisk, kallt beräknad ekonomi. Allt kan användas.

– Man har analyserat hår och hittat spår av cyanväte i det, berättar Magda.

En självklarhet, kan tyckas. Den dödliga cyanvätegasen avges när vätecyanid, den aktiva beståndsdelen i giftgasen Zyklon B, utsätts för vanlig luft. Men trots alla handfasta föremål och all historieforskning är förintelsen ifrågasatt. De konkreta exemplen är om inte annat bra för att röja undan eventuella tvivel, något som blir viktigare ju längre tiden går. Idag finns få överlevare kvar som kan berätta med egna ord.

IMG_0526-2013-03-05

Ett av utställningsrummen. I bakgrunden foton på utmärglade fångar.

Den här gången kommer jag undan med rysningen och klumpen i halsen, men Johanna drabbas av samma sak som jag förra gången. Ute igen frågar jag hur hon känner sig, men allt hon får fram är ett ”inte bra”. Jag berättar om min egen reaktion och hoppas att det kan vara någon form av stöd när ingen annan måste springer ut.

Åse-Lie håller ett öga på eleverna och på hur de mår. Hon berättar att det alltid brukar vara några som regagerar starkt på någonting. På väg till nästa hus frågar hon Johanna om hon vill gå med in. Hon måste inte.

– Alltså, jag vill ju se det, säger Johanna och stålsätter sig.

Senare under resan börjar andra elever berätta om hur de drabbades av utställningsföremålen. Väskor med namn, högar med barnskor, glasögon. Många har fastnat för något särskilt som slagit an någonting hos just dem.

Vi stannar till vid en urna där aska har samlats in från krematorierna i Auschwitz. Askan får symbolisera alla som avrättades i lägren. Dagen efter får jag höra av Lukas att det här blev hans starkaste upplevelse.

– Urnan var det värsta. Då vet man att det ligger aska från kanske några hundra människor där. Det kunde vara någon vi hade känt, eller deras barn eller barnbarn, säger han.

IMG_0556-2013-03-05

Åse-Lie Löfvendahl pratar med Johanna och Melina om upplevelserna.

Under rundvandringen börjar Melina också gråta. Hon och Johanna orkar inte längre höra någon enda detalj utan att det brister för dem igen. Varje grymhet får det att rinna över. Ändå följer de med. Åse-Lie föreslår att de ska ta av sig hörlurarna.

– Det kan vara bättre att bara låta bli att lyssna en stund, när det blir för stort. Annars orkar man inte, säger hon.

Längs korridorerna i förläggningarna hänger porträtt av före detta fångar. De är klädda i likadana randiga fånguniformer. I början dokumenterade nazisterna noggrant de som anlände hit. Jag passar på att titta översiktligt efter en polsk jude ur den egna familjen, utan något egentligt hopp om att hitta honom här på väggarna. Spåren efter honom slutar före kriget och det är som att leta efter den där nålen i höstacken. Hundratals blickar, en del uppgivna, andra uppenbart rädda, möter mig. Alla namngivna, men i övrigt med en livshistoria jag inte känner till. Ingen träff. De flesta judar som kom till Auschwitz dödades direkt vid ankomsten, utan att fotograferas. Kanske klarade han sig undan, kanske togs han till något av alla andra koncentrationsläger.

Den utdelade matsäckskassen vid lunchpausen är inte särskilt aptitretande, men få verkar ändå vara sugna på något att äta. Jag tvingar mig själv att börja, medveten om att jag borde vara hungrig. Efter en stund går det lite lättare. Jag sitter med några av eleverna som också kommer igång efter en stund.

– Min gammelfarmor skulle lika gärna kunna ha varit här, säger Simon. Hon är 87 år så hon levde under kriget.

– Vi har ju läst om det här, men det är annorlunda att komma hit. Man kan relatera mer till det, säger Evelina. Ett krig känns som att det sker väldigt plötsligt, men det här är så planerat. De har varit väldigt strategiska.

– Det känns mer verkligt när man är här, säger Hanna.

– Men jag tycker att det är svårt att förstå, säger Evelina. Det är inte så att jag tvivlar, men det känns så absurt. Det är som att allt varit en film. Man tänker att sådant inte kan hända i verkligheten, det är så hemskt.

Trots att alla tre är tagna av besöket känner de att de var redo att komma hit. Men ingen av dem tror att det hade varit bra för dem att vara så mycket yngre. Femton, sexton år är en bra ålder för att kunna hantera känslorna som kommer upp, är de överens om.

– Det handlar också om att man ska kunna förstå, säger Simon.

– Jag tänker på att vad som helst kan hända med ens nära och kära, säger Hanna. Även om det här inte kommer hända igen kan man inte var säker på någonting.

– Jag tror att man lär sig uppskatta det man har, säger Evelina.

IMG_0640-2013-03-05-(2)

Infarten till Auschwitz II Birkenau, sedd inifrån lägret.

Om Auschwitz I trots allt till stor del liknar ett museum, så liknar förintelselägret Auschwitz II Birkenau ingenting. Många känner igen den karaktäristiska entrébyggnaden från filmen Schindler’s List. Bakom den, över ett vidsträckt fält står raka rader av tyska stallbaracker som kunde inrymma omkring 100 000 fångar samtidigt. De flesta som fördes hit leddes dock direkt till gaskamrarna. Över en miljon människor, de flesta av dem judar, dödades på just den här platsen.

IMG_0608-2013-03-05

Besök i en av sovbarackerna. Guiden Magda berättar om levnadsförhållandena.

Oskar reagerar starkt på sovbarackerna. Han arbetar med travhästar vid sidan av skolan och föreställer sig byggnaderna som de stall de egentligen var tänkta som.

– Det här är helt fel, det skulle man inte ens utsätta hästar för idag. Ett stall ska vara svalt på sommaren och varmt på vintern, men det här blir ju tvärtom. Det är sjukt att göra så mot människor när man inte ens gör så mot djur.

De flesta av husen är bara ruiner idag. Ett fåtal sparades, men flertalet gick åt som brasved efter kriget. Det är svårt att greppa vad det är man ser, storleken på området gör det bara ofattbart. Det går inte att fånga en bråkdel av området i ett enda foto ens från vakttornet vid ingången. Birkenau är i storlek jämförbart med Stora Essingen i Stockholm och Malmö centrum innanför kanalen.

IMG_0647-2013-03-05

Gång mellan två sektioner av det raserade lägret.

Vi går mellan taggtrådsstängsel och längs järnvägsspår på bitvis grusasde, bitvis leriga vägar. Avstånden är enorma. Raserade gaskammare och krematorier, baracker i långa rader, taggtråd. Den vanligaste reaktionen bland eleverna är att de inte kan bilda sig en uppfattning. Området är för stort för att greppa, berör för lite.

För min egen del är det, nu som för tio år sedan, storleken som är så drabbande. Birkenau kunde enligt planerna ha blivit dubbelt så stort om nazisterna fått hållas. Jag måste göra jämförelser för att verkligen kunna förstå. Tre gånger Vellinge kommuns invånarantal kunde inhysas här samtidigt.

– Att bara åka hit utan att bearbeta det ger inte så mycket, säger Åse-Lie. Det är i diskussionerna kring mekanismerna bakom sådana här företeelser, när man pratar om vad rasism är. Om man kopplar samman de grejerna får det en kanske att tänka efter vart det kan leda.

IMG_0669-2013-03-05

Vid resterna av en av gaskamrarna.

– Det är ju två upplevelser egentligen, den här resan. Dels är det det sista vi gör som en klass, och så är det Auschwitz, säger Evelina när vi lämnar resterna av Auschwitz.

Dagen efter besöker gruppen den gamla saltgruvan utanför Kraków. Kontrasten till Auschwitz är slående, nu är det mer den spännande skolresan igen. Men det märks att många tankar har satts igång av besöket i koncentrationslägret, det pratas om gårdagen.

– Det var hemskt, jag vill aldrig mer åka dit, säger Sofie.

Hon funderar en stund, sedan säger hon:

– Efter något år kanske. När man fått smälta det.

Jag frågar om hon ångrar att hon åkte, men nej. Och det är det ingen av dem jag pratar med som gör.

Cornelia vet att hon har upplevt något omvälvande men kan inte sätta ord på det.

– Jag känner ingenting. Eller, jag kan inte säga vad jag känner. Det finns inga ord för det.

IMG_0760-2013-03-07

Uppsamlingssamtal på färjeterminalen före hemresan.

På vägen hem till Sverige börjar tankarna ta form lite mer.

– Det som slog mig värst var när vi stod vid skogsdungen, vid den raserade gaskammaren. Jag blev så ledsen, då kände jag att jag hade sett nog, säger Cornelia på tåget.

– Jag kan bara tänka att det finns ett ansikte bakom var och en av de här miljonen människor. Det skrämmer mig, säger Alexandra.

– Birkenau var mindre personligt. Det var så stort och ofattbart, säger Oskar. Jag blev inte tagen av det överhuvudtaget, det var bara en massa ruiner. Jag kunde inte relatera.

Istället reagerade han som starkast på en stor monter med ihopsamlade glasögon eftersom han själv är beroende av sina.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle reagera om någon skulle ta mina glasögon.

Just utställningsobjekten är det många som återkommer till. Det är där de får störst insikt i den rationella grymheten. Men alla har sina egna speciella tillfällen där det kändes som värst. En nämner kläder, en annan väskor med namn, en tredje en samling barnskor, ytterligare någon det avklippta håret. Utsorteringen av föremål som skulle utnyttjas igen, allt från högt värderat tandguld till gamla tandborstar.

Jag tittar under mina kängor igen. Det är svårt att säga varifrån smutsen som sitter där kommer och det saknar kanske trots allt betydelse. Skor blir gamla och slängs, men vi som har varit där, vi bär med oss upplevelsen. Egentligen har jag aldrig lämnat Auschwitz, och jag är inte säker på att det går. Vi som åker dit idag kan åka hem igen, men vi tar något med oss. En del kallar det vaccinering.

Jag vet inte vad jag ska kalla det. Men jag tänker att den som har varit här har sin medmänsklighet närmare till hands, både när det handlar om att säga nej till totalitära strömningar i samhället och om att välkomna människor i behov av skydd som flyktingar.

– Jag tror inte att man märker så stor skillnad just nu, säger Emilia. Men när man kommer till specifika händelser i framtiden tror jag att man kanske gör val som är bättre. Att man inte är så självisk och inskränkt utan mer öppen för annat, när man har upplevt något sådant här.

Auschwitzmuseet har en hemsida.

Lämna ett svar