Staden som försvann

Säg Degerfors och de flesta kommer att säga fotboll. Men utöver det förhållandevis framgångsrika fotbollslaget är det inte mycket folk känner till om den lilla orten i sydöstra Värmlands skogar. Vet man något mer så är det att Degerfors är en bruksort. Men bruket sysselsätter idag endast ett fåtal, och kommunens befolkning minskar successivt. Följ med på en resa till en typisk svensk landsortskommun som förlorat en fjärdedel av sin befolkning på trettio år.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Movium Magasin nr 1 2012. Nu återpubliceras den för läsning på webben. Den finns sedan tidigare att ladda ner som layoutad pdf.

Ett av mina första minnen av Degerfors är min farfars begravning. Året var 1982 och han hade dött i sviterna efter en hjärntumör bara 63 år gammal. Jag minns den vita kyrkan och blommorna. Nu har jag inte varit där sedan min farmors begravning för mer än femton år sedan. Klaraste minnet av orten är hennes tvårummare i en gul tegellåda mitt i stan, bakom Gulfmacken. Den, och de inifrån belysta vägmärkena som jag bara har sett i Degerfors. När jag var barn kändes det som storstad, och jag kommer ihåg att jag ville att vi skulle åka på kvällen så att man fick se dem lysa.

kurva

Degerfors befolkningsutveckling sedan 1950.

När jag nu närmar mig Degerfors i bilen så är inte storstad ordet som lockat mig, utan avfolkning. Degerfors är på inget sätt ensamt ur den aspekten, utan delar i sort sett sitt befolkningsstatistiska öde med två tredjedelar av Sveriges kommuner. 200 av landets 290 kommuner har idag en minskande befolkning. Hur ska de överleva när allt fler flyttar till storstäderna? Ofta är det arbete och utbildning som får människor att flytta, men också de större städernas utbud av kultur, nöjen och stadsliv.

Degerfors och andra bruksorter var viktiga för industrialiseringen av Sverige. Här förädlades järn från Bergslagens gruvor. Befolkningen ökade sakta fram till 1970-talets slut, men idag tappar kommunen invånare i takt med att produktionen på bruket blir alltmer automatiserad. De som bor kvar är pensionärerna, som trivs i sin hembygd och inte behöver flytta dit jobben finns. Många är före detta arbetare på bruket.

Med farfars död försvann Degerfors attraktionskraft. Åtminstone så sammanföll den med att kommunens tillbakagång inleddes. Toppåret 1978 hade Degerfors kommun 12 255 invånare. Sedan 1982 har befolkningen minskat alla år utom ett. 2004 passerades 1950 års nivå, den äldsta tillförlitliga siffran i statistiken. Idag är man nere på rekordlåga 9 563 personer.

Idag är hållbar stadsutveckling på modet, men ofta fokuserar debatten på storstäder. I ett svenskt perspektiv borde hållbarhetsdiskussionen kanske även handla om mindre orter, för bara tretton av landets 290 kommuner har fler än 100 000 invånare och färre än en tredjedel av svenskarna bor i dem. Resten av befolkningen bor i småkommuner, varav en bred majoritet har en minskande befolkning. Vad är hållbarhet för dessa?

Medan Stockholm, Göteborg och Malmö brottas med hur man ska få plats med fler människor och medföljande trafik, avfallshantering med mera på allt mindre yta brottas orter av Degerfors kaliber med hur man anpassar sig till en mindre kostym. Här har man tvingats riva bostäder eftersom det kostar i underhåll även med ödehus. Skatteunderlaget som behövs för att bibehålla nivån på den kommunala servicen minskar. Att antalet arbetstillfällen på orten skulle öka ses av många som orealistiskt, istället är förhoppningen att man kan locka till sig pendlare.

jarnvagen-IMG_6322

Järnvägen går rakt igenom centrum. Stadsbyggnaderna liknar en kuliss när man tillåts se bortom dem.

Degerfors hade kunnat vara en attraktiv boendekommun. Bostäderna är billiga och lätta att hitta. Även om arbetstillfällena på orten är få är restiderna relativt korta. Närmast ligger drygt tre gånger större Karlskoga kommun, dit det tar en kvart med bil. Ytterligare 35 minuter så är man i Örebro. Med X 2000 från Degerfors station tar det bara dryga halvtimmen till Karlstad. Samtidigt har Degerfors Örebro läns högsta kommunalskatt på 33,69 procent. Den som flyttar från Örebro till Degerfors men behåller sitt arbete i Örebro får förutom restiden och reskostnaden se sin kommunalskatt höjd med omkring 500 kronor i månaden och jämför man med Karlstad är Degerfors ca 170 kronor dyrare.

Den smala vägen genom skogen är vindlande. Jag minns hur jag som barn blev illamående under färden, om jag inte hade somnat i bilen. Hur kunde jag tro att det låg en stad härute? När jag idag försöker jämka ihop min barndomsbild av orten med nubilden förstår jag inte hur jag kunde uppfatta Degerfors som en storstad, men det måste ha varit något med de där vägmärkena och att farmor bodde i lägenhet. Farmors lägenhet låg i själva verket på en tvärgata till Degerfors enda huvudgata, Medborgargatan. Trots att den också är enda genomfartsleden är trafiken gles. De lysande vägmärkena som känns ruskigt otidsenliga ur energisynpunkt är mycket riktigt nedmonterade och ersatta med konventionella.

Jag kommer in i Degerfors söderifrån. Längs Medborgargatans vänstra sida står stora flerfamiljshus med plåtfasader från miljonprogrammets dagar. På gatans motsatta sida gråter vackra träkåkar från första hälften av nittonhundratalet över den utsikt som är så väsensskild från dem själva. Tidigare måste de ha legat i stadsranden. Kanske gör de det snart igen? Några hundra meter längre fram börjar centrum och en kuliss av stenhus från 1950- och 60-talen döljer de bakomliggande villagatorna. Mitt i allt korsar den enkelspåriga järnvägen på en viadukt, men någon station syns inte till. Ett par hundra meter till och stan är slut, utfarten mot Karlskoga kantas av villaområden.

medborgargatan-vy-IMG_6308

Medborgargatan från järnvägsviadukten. I horisonten syns bostäder från miljonprogrammets dagar.

Degerfors centralort växte fram i början av nittonhundratalet. Järnverket ville behålla kontrollen över utvecklingen av orten, men nybyggare tog plats på västsidan av Letälvens fors, som var utanför brukets ägor, och centrum flyttade. En rest av den gamla ordningen är järnvägsstationen som ligger till synes malplacerad i närheten av bruket och utan grannar inpå knuten, istället för i centrum som oftast är vedertaget.

I storstäder pratas det om framtidsdrömmar med höga hus, nergrävda järnvägar och motorvägar och ett attraktivt myllrande stadsliv. Här använder påfallande många ordet storhetstid, något som signalerar att Degerfors framtid numera skymtar i backspegeln. Då, när befolkningen fortfarande växte, det var tider det.

v-IMG_6212---Version-2

Roland Halvarsson →

– Storhetstiden var efter andra världskriget fram till sjuttiotalet. Efter det har kommunen minskat, konstaterar kommunstyrelsens ordförande vänsterpartisten Roland Halvarsson.

Jag träffar honom på Vänsterns kansli i Bruksgården. Den röda trävillan köpte partiet för många år sedan av Järnverket. Nu som då fungerar den också som festlokal på orten. Samtalet med kommunstyrelsens ordförande förs bland ett brokigt loppismöblemang. På en byrå står en statyett av Lenin. Så här ser det nog inte ut i en större stad.

En ny storhetstid för Degerfors är avlägsen, enligt Roland Halvarsson.

– Ja, med nuvarande politik. Med en annan regionalpolitik skulle många mindre samhällen och bruksorter kunna blomstra igen. Men då krävs det en helt annan politisk linje från statsmakterna.

Vänsterpartiet i Degerfors har arbetat mycket med de här frågorna. De tycker att Sveriges mindre kommuner försummas på bekostnad av storstäderna. Regeringen har visserligen en politik som syftar till att hålla landsbygd och glesbygd levande, men att hålla liv i centralorterna i de mindre kommunerna verkar vara en kommunal angelägenhet.

Vänstern vill ha rabatter på arbetsgivaravgifterna i mindre kommuner. De vill att anställda ska ha laglig rätt att ta över företag om de ska lägga ner eller flytta, en möjlighet som idag finns i USA. De vill att inkomster från naturresurser delvis ska återföras till de områden där de hämtas. De viktigaste punkterna har samlats i ett 29-punktsprogram ”för en rättvis regionalpolitik”, en brinnande pamflett som man föreslog partiet att anta på kongressen i januari i år. Riksstyrelsen yrkade avslag med motiveringen att man redan arbetar med de flesta av frågorna idag och inte vill binda upp politiken vid alltför tydliga ställningstaganden. Degerfors fick se sin motion röstas ner.

– Vi är inget u-land, säger Roland Halvarsson. Vi skulle kunna omfördela resurser ut i landet med politiska styrmedel. Man kan inte lita på att kapitalismen fixar det här. Om inte politikerna tar tag i det så kommer vi i ett läge om ett antal år då de tvåhundra minskande kommunerna inte finns kvar.

kanada-hus-IMG_6398

Butikernas skyltfönster gapar tomma på Kanadagatan.

Farmors far Gustav var kommunisternas starke man på orten. Han åkte på bjudresor till Sovjetunionen och fick besöka de fina gatorna enligt ett noggrant regisserat schema. I min egen bokhylla finns den handkolorerade boken med fotografier av Moskvas vackraste platser. Till vardags jobbade Gustav på bruket, på fritiden med kommunpolitiken. Det berättas att man kunde höra honom valtala på kilometrars avstånd och han hade hetsiga debatter med socialdemokraterna i kommunfullmäktige. De verkar ha varit strid om vem som bäst företrädde arbetarna på bruket.

– Det går många riktiga skrönor om hans bravader, säger Roland Halvarsson. Han var tydligen en god talare, och han var oerhört beläst. Han brukade citera bibeln när han pratade. På varje kongress begärde han ordet som en av de första och så skällde han ut partiledningen efter noter för att de inte hade gjort något.

Kanske är det dags för dagens Degerforsvänster att ställa hårda krav på partiledningen?

– Vi tycker att det är en sympatisk idé att hela Sverige ska leva, säger Roland Halvarsson. Varför skulle det inte kunna vara det idag, om det var det förr?

jarnverk-IMG_6246---Version-2

Den klassiska infarten till Degerfors Järnverk. Förr flöt forsen som gav orten sitt namn under denna bro.
Idag är forsen begravd i en tunnel.

När tysken Georg Camitz kom till Letälvens början vid sjön Möckeln fanns där inte mycket bebyggelse. 1654 grundade han de första delarna av bruket som kom att utvecklas till Degerfors Järnverk vid den ”digra forsen”. På så sätt fick orten både sitt namn och existensberättigande.

jarnverk-inne-IMG_6148---Version-2

Valsverket på Degerfors Järnverk →

Numera är forsen tyglad i tunnlar och mitt första intryck av dagens bruksområde är att det är väldigt lugnt och tyst. Det kunde lika gärna ha varit nedlagt om det inte vore för att någon lastbil då och då stannar till vid vakten i väntan på grönt ljus. Stora industrihallar av varierande ålder, men inga ljud och ingen tjock rök ur skorstenar eller arbetare som springer mellan husen. Det här är något annat än Degerfors under ortens storhetstid, då två stora skorstenar spydde ut mörk ofiltrerad rök över samhället som smogen till trots var en inflyttningskommun.

Även inne i byggnaderna är det ödsligt. Valsverket ligger i en gigantisk hall med ett långt transportband. Inte en människa syns till utöver min guide, den pensionerade tjänstemannen Ove Axelsson som hyrs in för att visa besökare runt. Valsarna sköts av ett par personer som sitter i bekväma fåtöljer i en ljudisolerad kontrollhytt. Då och då rullar en rödglödgad jätteplåt ut långt under dem i ett moln av vattenånga. Maskinerna styrs med hjälp av datorer. Ove berättar engagerat om de olika sorters rostfri grovplåt man kan tillverka och hur hög kvalitet den håller, om materialets överlägsenhet.

– Det vi tillverkar här används bland annat till broar och tankbåtar. Materialet måste klara krängningarna på sjön. Båtarna kan gå med olja i ena riktningen och vin i den andra eftersom det är lätt att göra rent, säger han.

jarnverk-chef-IMG_6027

Leif Rosén →

Platschefen Leif Rosén tror inte att Degerfors skulle se ut som idag om bruket inte fanns.

– Samhället skulle se ut på ett helt annat sätt, det skulle vara betydligt mindre. Man skulle inte kunna ha den servicenivå man har idag.

Å andra sidan ser han ingen anledning till oro. Degerfors Järnverk är idag världsledande inom sin nisch.

– Vi är unika i världen. Jag ser väldigt ljust på framtiden eftersom den här tillverkningen inte tjänar på att flyttas.

Bruket har både specialkompetens och utrustning som inte låter sig flyttas i första taget, berättar Leif Rosén. Tvärtom har man nyligen investerat en dryg miljard kronor i valsverket. Ett effektiviserat verk kräver dessvärre mindre personal, men samtidigt är effektiviseringen nödvändig för att möta konkurrensen på världsmarknaden. Även om bruket är Degerfors största privata arbetsgivare är det inte längre någon jätte.

Storhetstiden är definitivt förbi om man räknar i antal anställda. Som mest arbetade över 2 000 personer här på 1960-talet. Andra företag på orten fann sin näring direkt eller indirekt genom bruket. Idag är personalstyrkan nere under 700 personer fastän produktionen är 2–3 gånger större än på 1960-talet. Hösten 2011 varslade den nuvarande ägaren, finska Outokumpu, ytterligare 67 anställda om uppsägning trots att verksamheten går bra. Man minskar personalstyrkan på många orter. Järnverket följer en rationaliseringstrend inom hela basindustrin. Personal sägs upp utan att produktionen går dåligt och man investerar i nya anläggningar som sköts av ett fåtal personer.

– Järnverket betyder väldigt mycket för orten. Många är beroende av oss. Kommunen för skatteunderlaget, men också många småföretag, säger platschefen Leif Rosén.

Han är själv gammal Degerforsare och en av få som flyttat iväg men återvänt. Hans egen pappa jobbade på det järnverk han idag är chef över. Leif Rosén ser sig som något av en lokalpatriot. Han talar varmt om skogarna och vattnet men berömmer också kommunens barnomsorg, golfbanan och inte minst fotbollslaget som bruket ännu idag är huvudsponsor för.

Roland Halvarsson håller med om brukets betydelse för orten. En eventuell nedläggning hade varit en katastrof för Degerfors.

– Ledningen sitter ju i Finland. De kan bara dra ett streck på ett papper och sedan slår de igen. Då blir det en riktigt svår situation. Det skulle bli chockartat den första tiden, sedan får man försöka få hit annan verksamhet. Fast det är inte helt lätt.

De 67 som varslats om uppsägning gör stor skillnad i en ort där få nya jobb skapas. Roland Halvarsson jämför med Stockholm som är nästan hundra gånger större än Degerfors i ett försök att sätta siffrorna i proportion. Det är som om ett företag hade sagt upp 6 700 personer där.

medborgarplatsen-IMG_6289

Medborgarplatsen, Degerfors enda torg mitt i centrum.

Alla har en relation till bruket. På den i övrigt öde Medborgarplatsen mitt i centrum träffar jag Enar Rådberg, som är pensionär. Han började arbeta på bruket som 18-åring 1954 och blev kvar tills han fick avtalspension för sjutton år sedan.

– De skulle ersätta äldre med yngre. Men det gjorde de aldrig, utan det var ett fint sätt att bli av med äldre, säger han och skrattar.

Han är typisk för kommunens invånare. En fjärdedel av befolkningen är i pensionsålder, och många har arbetat just på bruket. Många av ortens gamla har alltid bott här och har inga tankar på att flytta. Inte heller Enar Rådberg.

– Här blir jag kvar till slutet, säger han. Men jag tror på Degerfors och vi måste leva på hoppet.

Mindre hopp om framtiden på orten har fjortonåringarna Jennifer, Isak och Dennis. Större städer lockar.

– Karlskoga eller Örebro, säger Isak.

– Karlstad, säger Jennifer. Det finns mer folk i en större stad.

Trots att de själva vill flytta tror de att Degerfors kommer att existera även i framtiden. En del av deras vänner kommer stanna.

– De som är hemkära och fotbollstokiga, skämtar Isak.

bostadsgata-

Villagator i direkt anslutning till centrum.

Min pappa flyttade från Degerfors redan som 16-åring när han tog värvning 1962. Då var det en väg till polisyrket, som lockade men aldrig blev verklighet. Några planer på att komma tillbaka till orten hade han aldrig, och dialekten har för länge sedan utplånats.

Medan han har flyttat landet runt har hans syster Anita bott i Degerfors hela sitt liv. Hennes man Porcy är också från orten och har stor släkt där. Hon jobbade på bank och han som sjukgymnast. De har aldrig haft några planer på att flytta härifrån.

– Vi hade jobb och stannade kvar, säger Anita. Och min mamma. Hon ställde upp när vår son var liten och sedan ställde vi upp för henne.

– Jag hade chans att flytta när jag var nyutbildad, säger Porcy. Det var många som kom till utbildningen och raggade studenter. Men jag var lovad en tjänst på Karlskoga lasarett, så det blev ju så.

Deras son med familj bor i Stockholm och har försökt få dem att flytta dit – utan att lyckas. De har sitt sociala sammanhang i Degerfors.

kanada-skylt

Kanada – med betoning på den andra stavelsen – är en stadsdel i Degerfors.

Jag träffar dem i deras lägenhet i Kanada, ”Degerfors bästa ställe” säger Anita. Stadsdelens namn ska inte uttalas som man tror – betoningen ligger dialektalt på andra stavelsen. Historierna går isär om hur namnet kom till, men mannen som grundade området vid förra sekelskiftet var intresserad av Kanada. En del hävdar att han hade varit där, andra att han drömde om att åka dit. Förutom bostäderna gapar butikslokalerna i området tomma och de kanske storslagna drömmarna om Amerika verkar långt borta.

– De flesta i Degerfors bor på kyrkogården, säger Anita.

Anita och Porcy tror inte att Degerfors har framtiden för sig.

– Folkmängden har ju minskat under ett antal år och det ser ju inte ut att vända, säger Porcy.

– Det måste komma hit några nya företag om orten ska överleva, säger Anita.

Samhället har förändrats radikalt sedan de var små, berättar de.

– Det var mycket finare förr. På Kanadagatan fanns det hur mycket affärer som helst. Nu är det ingenting, säger Anita.

– Centrum var ju fint förr, säger Porcy. Mycket äldre och finare byggnader som är rivna.

Hur skulle ni beskriva centrum idag?

– Tråkigt, ödsligt, säger Anita.

– Det är ju bara en genomfartsväg, säger Porcy. Mycket tung trafik rakt igenom samhället. För länge sedan fanns det planer på en väg runtom.

dif-bild-IMG_6435

Degerfors klassiska fotbollsarena Stora Valla ser aningen anspråkslös ut.

Något som inte för en tynande tillvaro i Degerfors är fotbollsklubben. Trots att kommunen är liten har Degerfors IF spelat 29 säsonger i Allsvenskan, senast 1997. Idag spelar man i näst högsta serien, Superettan. Många fotbollslegender har passerat genom Degerfors IF: Gunnar Nordahl, Ralf Edström och ”Svennis” Eriksson för att nämna några. Dagens fotbollslandslag rymmer två spelare som fostrats i laget.

dif-IMG_6473

Jan Ove Beckman och Lars-Erik Dalin →

– Vår målsättning är att vara ett etablerat lag i Superettan, men vi har en vision om att spela allsvensk fotboll igen, säger Jan Ove Beckman, ordförande i Degerfors IF, pensionär och före detta kommunchef.

Jag träffar honom tillsammans med styrelseledamoten och tidigare ordföranden Lars-Erik Dalin i klubblokalen, en oansenlig träkåk precis intill den lika oansenliga gräsplanen, Stora Valla, som ligger i vintervila efter en säsong då laget hamnade på femte plats. Här ser inte ut att spelas elitfotboll, men de två pensionärerna berättar entusiastiskt om fotbollen och dess roll på orten.

Alla jag träffar i Degerfors skiner upp som solar när fotbollen kommer på tal. Det här är hela bygdens stolthet och ett arv som förvaltas. Fotbollen är det som sätter Degerfors på kartan, det är alla rörande överens om. Man talar om laget som en samlande kraft för bygden.

– Det finns inget bättre varumärke för orten än Degerfors IF, säger Jan Ove Beckman. Var du än kommer i landet och säger att du är ifrån Degerfors så säger folk fotboll, och så är snacket igång. Det gäller inte bara oss i föreningen, det gäller även folk i näringslivet som får nya kontakter för att de genast börjar prata fotboll. Det är en riktig dörröppnare.

Trots en kärv ekonomi klarar sig föreningen bra, menar Jan Ove Beckman. Och man har gott rykte. Många unga talanger från regionen söker sig hit eftersom de vet att det kan ge mer.

– Vi har en målsättning att vi ska vara Värmlands lag, säger Jan Ove Beckman. Vår tanke är att alla unga spelare som har en ambition att komma långt när det gäller fotboll som är från trakterna ska se Degerfors IF som en naturlig port ut till den stora vida världen. Att man ska bli fostrad och upplärd som en god fotbollsspelare i Degerfors IF.

Sedan valet 2010 är Vänsterpartiet största parti här och har egen majoritet i kommunfullmäktige. 49,8 procent röstade på vänstern och det är bara i Fagersta som partiet ligger ännu bättre till. De borgerliga partierna har inte mycket att hämta på orten. Socialdemokraterna ligger trots stort tapp på 27,6 procent och de två partierna har alltså mer än tre fjärdedelar av väljarna bakom sig.

V i Degerfors gick till val på att rädda kommunens alla skolor, bevara Folkets hus och satsa på uppvärmt konstgräs på Stora Valla. Socialdemokraterna ville samla skolbarnen i den minskande kommunen och skicka dem med buss från småorterna Svartå och Åtorp. Svartå har färre än 500 invånare; Åtorp knappt hälften av Svartå. Elevunderlaget är inte översvallande.

– Utan skola dör orterna på kort tid, säger Roland Halvarsson. Det behövs en skola och en affär för att de ska överleva. Så länge man kan ha två klasser, en för låg- och en för mellanstadiet, går det att köra. Det blir något dyrare men man tjänar väldigt lite på att lägga ner skolor om man inte kan sälja eller hyra ut lokalerna, och det är nästan omöjligt här.

Socialdemokraternas plan var istället att, som de beskriver det, säkra kvaliteten i skolan. Det ville man göra genom att samla skolan i centralorten.

s-IMG_6274

Annika Engelbrektsson →

– Det finns för många tomma klassrum, säger Annika Engelbrektsson som är kommunalråd för Socialdemokraterna. Vi måste få pengar över till satsningar som kan dra hit folk.

Men man vinner inga röster i Svartå på en nedlagd skola. Annika Engelbrektsson tycker ändå inte att partiet gjorde fel som drev obekväma förslag i valet, trots att man därigenom förlorade makten och gjorde sitt sämsta kommunval någonsin.

– Jag tycker det var en klok strategi. Det är viktigare att tänka på vilket innehåll vi har i skolan än vilken lokal den ligger i. Vi försökte göra det bästa utifrån förutsättningarna, men tyvärr föll det inte i god jord.

Varken Roland Halvarsson eller Annika Engelbrektsson är förvånade över att unga lämnar Degerfors. Att vilja ut och se sig om i världen är naturligt, tycker de. Men de hoppas att de unga ska återvända till orten när de vill bilda familj. Vilket det är få som gör. En billig, vacker trävilla, god barnomsorg och skön natur är uppenbarligen inte nog som lockbete för dagens unga.

– Vi har inte lyckats att få dem att förstå hur bra det är, säger Annika Engelbrektsson med ett lite uppgivet skratt. Vi har nära till allt och fina omgivningar. Här finns bra barn- och äldreomsorg och en skola vi försöker förbättra.

Även om befolkningen minskar vill Roland Halvarsson inte kalla det en katastrof.

– Vi har förhoppningen att det går uppemot hundra födda i år. Men det finns ju orter i Bergslagen där det kanske bara föds tio, femton barn om året. Då kan man verkligen prata om kris.

Ändå är situationen allvarlig. Unga människor vill uppenbarligen ha något annat än det som Degerfors och andra småorter har att erbjuda. Varför skulle de återvända hit om det inte ens finns något så grundläggande som jobb?

– Självförtroendet är ju stukat i hela Bergslagen. Bergslagen var ju motorn i hela industrialiseringen. Vi producerar mer stål nu men med mindre personal. Det är huvudorsaken till att befolkningen har minskat, att det inte går att försörja sig här. De yngre som är på jakt efter arbete tvingas flytta. Det är lite demoraliserande att se, säger Roland Halvarsson.

– Vi måste tänka om, säger Annika Engelbrektsson. Hur gör vi för att locka hit folk? Om man kunde svara på den frågan skulle man nog kunna tjäna mycket pengar. Världen förändras, arbetstillfällena flyttar. Vi har så mycket vi kan vara stolta över men vi är lite dåliga på att berätta det.

En annan politisk skiljelinje i valet var placeringen av järnvägsstationen. S ville flytta in den till Medborgarplatsen, där spåret går förbi för att underlätta pendling och få liv i stadskärnan. För dyrt, tyckte V och övertygade väljarna.

– I centrum finns inget dubbelspår, säger Roland Halvarsson. Då får tågen stanna flera gånger. Du vet väl hur det är med SJ, de vill helst inte stanna någonstans. Att utöka till dubbelspår där skulle kosta några hundra miljoner.

– Det finns undersökningar som visar att även om restiden bara förkortas med fem, sex minuter så tar man till sig det och börjar resa mer kollektivt, säger Annika Engelbrektsson. Det här skulle kunna dra folk från de närliggande kommunerna. Hela tätorten skulle också ha fått cykelavstånd till stationen.

Hon är själv bara deltidspolitiker på 40 procent och i övrigt arbetslös. Att hitta en kompletterande anställning på orten är inte det lättaste. Underlättad pendling hade varit bra för henne själv, men också för många andra. Samtidigt skulle centrum få mer liv och rörelse. Stadens enda torg är folktomt vid mitt besök, den intilliggande huvudgatan är ödslig.

– Lördag förmiddag kan det vara ett väldigt trevligt gatuliv i Degerfors, säger Annika Engelbrektsson. Många är ute och handlar och det kan stå en och annan gubbe på torget som säljer någonting. På kvällarna är det mindre. Jag tror många känner sig trygga här men den yngre generationen tycker nog att utbudet är för dåligt.

data-IMG_6352

Butiksskyltar bakom Icabutiken.

Roland Halvarsson återkommer till att man måste försöka få nya arbetstillfällen till orten. Han tror inte att man kan leva på den fina naturen, det är det få orter som kan, säger han. Istället försöker man marknadsföra sig som en billig boendekommun, skattesatsen till trots. Här går att få en villa för en bråkdel av vad de kostar i till exempel Örebro. Men att bygga nytt är oekonomiskt, det kostar lika mycket som överallt annars. Å andra sidan är det lätt att få tag i befintliga bostäder.

– Vi har kommit ikapp ganska bra. Vi har rivit femhundra lägenheter, så nu har vi bara en vakansgrad på tre, fyra procent. Vi har rivit i omgångar sedan början på nittiotalet.

Jag frågar hur det känns att riva bostäder. Roland Halvarsson tycker inte att det är roligt, men tyvärr nödvändigt.

– Vi har fullt fungerande bostäder som vi tvingas riva för att vi inte har råd att ha dem kvar. I Örebro som ligger fem–sex mil bort är det motsatt förhållande, där finns jobb men inga bostäder. Men det är svårt att ta en helikopter och flytta ett hyreshus.

De flesta jag träffar verkar vara överens om att botten är nådd, snart slutar Degerfors minska. När jag sätter mig i bilen för att åka hemåt funderar jag på om det hade låtit likadant för fem eller tio år sedan. Har Degerfors 9 000 invånare även om ett decennium, eller har man minskat ytterligare och gått samman med grannkommunen Karlskoga som man var en del av fram till 1925?

Roland Halvarsson försöker vara förhoppningsfull inför framtiden.

– Vi hoppas och tror att kostnadsläget i s-torstäderna så småningom kommer att bli så mycket högre att industrin och tjänsteproduktionen ser möjligheter med att flytta ut.

Hans politikerkollega Annika Engelbrektsson är övertygad om att bygden överlever, på ett eller annat sätt.

– Man ger inte upp här, säger Annika Engelbrektsson. Hur många gånger har inte järnverket varit nere på knä? Men man går alla man ur huse och samlas och tar till kraftansträngningar och så reser vi oss igen. Det är likadant med fotbollen, laget kommer alltid tillbaka.

medborgargatan-IMG_6341

Medborgargatan går under järnvägen.

Slående är dock att det som alla verkar lita till är hoppet. Idéer om vad som skulle kunna göra Degerfors attraktivt av egen kraft lyser med sin frånvaro. Det är inte säkert att fler hade flyttat hit om jobben kom. Till och med flera av järnverkets anställda bor idag på andra orter och pendlar hit för att jobba.

Jag tänker på min fasters kommentar om att de flesta på orten bor på kyrkogården och tar en snabb sväng dit innan jag lämnar Degerfors. Kyrkogården är inte jättestor och jag hittar snabbt med hjälp av ett vagt minne både farmors och farfars grav och farmors föräldrars grav. Där brinner ljus som Anita måste ha satt ut. Bakom träden skymtar järnverket. Det är fortfarande tyst där, men det lever än. Även om hoppet på många sätt står till dess finska koncernlednings nycker är det för tidigt att räkna ut Degerfors. Men för att få verklig fart på bygden krävs helt andra insatser än dagens. Och stora delar av Sverige brottas med samma problem.

Fotnot: Mellan den ursprungliga publiceringen och publiceringen av det här blogginlägget har Degerfors kommun minskat med ytterligare 86 invånare, till 9 477 personer, enligt SCB.

Lämna ett svar