Under piren – ett helt bokkapitel

Det här är ett kapitel ur min bok Sätta färg på staden, som kom ut på Dokument Press 2010. Boken är i sin helhet 216 sidor och innehåller reportage, intervjuer och artiklar som beskriver gatukonsten och problematiserar dess relation till samhället. Boken finns att köpa i handeln och här på min hemsida. Det här kapitlet handlar om ett av de mest egensinniga konstprojekten i Sverige på senare år, när ett vardagsrum växte fram under en pir utanför Malmö.

En meter över havet

Det är en kall och fuktig januaridag vid havet i Malmö. Sommartid myllrar större delen av Öresundskusten av motionärer, flanörer och glassätande badgäster. Vid djuphavsbadet i Västra Hamnen brukar brunbrända ungdomar tävla om att hoppa från bryggorna, glatt ignorerandes den röda flaggan som signalerar starka undervattensströmmar, medan barnfamiljerna samlas på Ribergsborgsstranden, Ribban. Så här års är dock kustlinjen relativt öde. Det är extra kallt och rått nere vid vattnet och i Västra Hamnen möter man mest boende i området som tar en kortare promenad. Den intilliggande hundrastplatsen är förvisso alltid välbesökt, även om det inte heller här känns särskilt trångt mitt i vintern.

Malmö har förvandlats efter att de stora industrierna lagt ner. När både Kockumsvarvet och den knappt invigda Saabfabriken stängde blev stora ytor vid vattnet tillgängliga och kommunen, med det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu i spetsen, satsade stort på bomässa och nytt bostadsområde i det före detta hamnområdet. Västra Hamnen har ända sedan Bo01-mässan varit en blandning av öde- och rivningstomter, med bebodda öar av ny, spektakulär arkitektur. Först nu, åtta år senare, börjar luckorna fyllas igen. Det tar sin tid, området är till ytan lika stort som stadens centrum.

Lite längre söderut, i Limhamn, har kalkbrytningen varit den stora industrin. Nu försöker kommunen komma på hur man ska göra det stora kalkbrottet till ett naturreservat som är säkert att besöka utan att för mycket av dess gamla industrikaraktär förändras.
I Limhamns hamn ligger förlängningen av kalkbrottet: Cementas stora betongsilos, som enligt en av idéerna för området kan förvandlas till bostäder istället för att rivas.

Ett stenkast från stranden ligger ön med det fantasifulla namnet Ön. Det är en märklig plats. Ön anlades genom utfyllnad i början av nittonhundratalet och nåddes till en början över en svängbro. Senare fylldes sundet delvis ut för att motverka strömmar och skapa en vanlig väg istället för en bro. Ön är alltså snarare en halvö.

Här kunde industrierna lasta över varor till större båtar tack vare djupare vatten än inne vid stranden. På Ön huserade småskalig industri i början av förra seklet och här tillverkades bland annat militärflygplan under en period.

Idag är Ön halvt öde, trots sitt attraktiva läge i Öresund bara drygt hundra meter från stranden. Södra delen av ön är nybebyggd med dels pittoreska gathus i vindlande gator med små torg som för tankarna till Holland, dels större flerfamiljshus enligt senaste arkitekturmode.

Norra delen av ön, ett område ungefär lika stort som Bo01-området, är än så länge ödemark. Asfalten slutar tvärt och övergår i grusvägar med bristfälligt underhåll, och bildar med sina vindlingar ett mönster över området. Delar av det här området ska snart bebyggas, men det kommer att ta flera år innan hela ön har förvandlats. Längst ut på öns norra spets finns en pir som en gång användes till att skeppa iväg kalk och cement från men som idag mest är något av ett industriminne. Sommartid är här fullt av fritidsfiskare.

02

Den här januaridagen blåser det hårt från Öresund och temperaturen är nära noll. Trots varma kläder är det svårt att hålla en anständig temperatur, särskilt om fötterna. När Erik Vestman berättade för mig om piren ungefär ett och ett halvt år tidigare hade jag svårt att föreställa mig den. Han pratade om att det fanns ett utrymme under en pir i Limhamn där han skulle bygga något, »kanske ett vardagsrum«. Den gången blev det aldrig av, men nu har han varit här ett par veckor och flyttat sten.

– Jag och en kompis var där och badade, det var så jag upptäckte stället. Vi låg och solade och hängde vid piren. Så såg jag det där hålet och eftersom jag är nyfiken på udda ställen kröp jag in. Det var ju ändå öppet, inget man måste klippa upp eller så. Då såg jag att där fanns stora tomrum, och jag kröp runt lite därinne. Jag blev inspirerad och tänkte direkt att jag måste göra något där, berättar Erik.

Sedan gick det lång tid innan allt föll på plats. När kompisen Nils Petter Löfstedt nappade på idén strax före jul 2008 började de planera. De åkte ut till platsen igen för att titta och bestämde sig snart för att sätta igång på riktigt.

– Jag trodde mest att det var en tokig idé som det inte skulle bli någonting av, minns Nils Petter. Men när jag varit med ute och kollat, och ju mer vi pratade om det, desto mer började jag tro på projektet.

03

Om man går längs med betongkonstruktionen på gruset nere vid vattnet ser man hålrummet under piren. Den ligger inte fast på marken utan står på tunga fundament med kanske sju meters mellanrum. En av »öppningarna« är lite större än de andra, lite mer än en halvmeter hög.

Erik och Nils Petter ser sig omkring för att kontrollera att vi är ensamma på platsen. Sedan skickar de in ett par spadar och en ryggsäck och ålar sig efter. Väl inne blir det lite högre i tak – man kan stå upp, åtminstone om man kröker ryggen ordentligt – och dagsljuset som silar in mellan stenbumlingarna avslöjar ett större utrymme än vad som gick att tänka sig från utsidan.

Det går hyfsat att röra sig, och om man kryper under ett fundament in till nästa utrymme är det faktiskt åtminstone 1,70 i takhöjd i mitten. Utrymmet är skålformat och golvet består av stenkross, grus och fuktig jord. Piren ser visserligen ut att stå stabilt på sina tjocka fundament och betongen är fri från sprickor, men det är inte utan att en lätt klaustrofobisk känsla gör sig gällande: det skulle kunna rasa in. Och i så fall: varför skulle någon leta efter människor härute?

Erik börjar gräva. Målet är två meter i takhöjd och ett jämnt golv. De har varit här några gånger redan, och det yttre rummet har fått små högar av sten längs kanterna. Med hjälp av en gammal plywoodskiva drar Nils Petter grus och sten ut dit och lägger upp längs väggarna så gott det går. Gången ska hållas fri samtidigt som det som grävts bort behöver ta vägen någonstans. För att nå målet måste flera kubikmeter grävas bort och flyttas. Det går otroligt långsamt. Arbetsställningen är inte den bästa och redskapen är mycket enkla.

– Det förvandlades ganska fort till en mardröm, säger Nils Petter när han tänkar tillbaka på grävandet. Varje gång vi kom dit trodde vi att vi skulle bli klara med att gräva, men allt tar mycket längre tid än man tror. Till slut blev det som ett skämt att det bara var lite kvar.

De håller sig varma genom grävandet, annars är här i princip lika kallt som utanför, om än lite vindskyddat. Marknivån är bara omkring en meter över havsytan och ljudet av vågorna som slår upp på stenarna utanför påminner hela tiden om var vi befinner oss.

KÖP HELA BOKEN HÄR…

– Jag tänkte nog att jag inte var riktigt klok i början, berättar Erik några månader senare. Jag åkte dit ensam ibland med en spade och en matlåda och började gräva. Efter några timmar var jag helt svettig och hade ont i ryggen. Och jag insåg att jag hade gjort jättelite. Då kunde jag undra vad meningen med projektet var och om det inte skulle bli för mycket jobb. Det var fuktigt, kallt och lite äckligt i början, men jag vande mig.

– Ändå var det Erik som var mest optimistisk. Han ville gräva bort mycket mer än vi var tvungna att nöja oss med, säger Nils Petter.

När de ger upp för dagen ser det inte ut som mycket har förändrats i utrymmet. De kryper ut igen. Det har börjat skymma och blåser kallt. För dagen har de kunnat låna en bil som värmer bra, men andra gånger har de cyklat hit från centrala Malmö.

04

Vintern 2009 vill aldrig ta slut, dagarna blir ljusare men är ändå råa och kalla. Det krävs en del beslutsamhet bara att följa med till piren, men Erik och Nils Petter har träget jobbat vidare på lediga stunder. Lite mer än en månad senare ser utrymmet under piren helt annorlunda ut. Försiktigheten i projektet har också ökat. Nu arbetas det bara på kvällarna, och Nils Petter och Erik ser sig noga om innan de kryper in genom det lilla hålet.

Även den här gången har vi åkt bil. Den har fyllts med diverse byggmaterial. Erik och Nils Petter har lyckats tigga ihop allt möjligt genom att gå runt och fråga på byggarbetsplatser om de har något över. En del har sagt blankt nej, men många har varit generösa och kunnat lämna ifrån sig ett och annat och sammantaget har de kunnat få allting de behöver.

– Vi har inte köpt någonting. Allt byggmaterial har vi fått, berättar Erik. Det enda som har kostat är bensinen när vi lånat bil och ett tag var jag med i en bilpool för att lättare kunna köra hit stora grejer.

– Jakten på gratisprylar har påverkat resten av våra liv också, säger Nils Petter. Det går inte att bara sluta tänka på piren. Jag har suttit på jobbet och letat på nätet efter golv som vi kan få gratis.

För dagen är det bland annat isoleringsull och virke som ska med. Verktyg är svårare att få, så Erik har köpt batteridrivna proffsverktyg för sjutusen kronor som han släpar med sig varje gång han ska till piren. Lika bra att ha ordentliga grejer. Nu har han allt som kan behövas: cirkelsåg, sticksåg och borrmaskin.

– Men dem skulle jag ha köpt ändå och nu fick jag dem relativt billigt. Och de kommer att användas till andra projekt.

När vi skumpandes på den gropiga grusvägen närmar oss Öns nordspets står en annan bil på det som liknar en parkering ute vid piren.

– Det gör det ofta. Jag tror det är gubbar som går till prostituerade och tar med dem hit, säger Erik. De brukar köra en bit bort när de fattar att man tänker parkera här. Det är en märklig plats att komma till, men de vet väl att de oftast får vara i fred här.

Det är något visst med ödetomter. Hit söker sig de som inte vill bli störda, av olika anledningar. Erik och Nils Petter är här för att de har hittat en bra plats för sitt projekt: en lucka i den annars detaljerat planerade staden, på en plats där man kan arbeta utan att någon ställer frågor eller förstör för en. Samtidigt finns här en utsatthet. Den sociala kontroll som kan innebära trygghet i bebodda områden är frånvarande. En upplyst men kvällsöde industritomt på fastlandet är närmsta granne vid piren. Ljusen från södra delen av Ön känns avlägsna.

Den andra bilen kör mycket riktigt iväg. Erik och Nils Petter väntar en stund innan de lastar ur. På kvällens schema står snickerier.

05

Utrymmet under piren är allt annat än den stengrop det var för en månad sedan. Nu finns väggar och golv av plywood och taket är vitmålat. Det är till och med mer än två meter i takhöjd, och då ligger golvet dessutom på reglar. En batteridriven lampa och några levande ljus i gamla vinflaskor ger svag men fullt tillräcklig arbetsbelysning, åtminstone när ögonen hunnit vänja sig. Erik skär till några smala lister ur en plywoodskiva med cirkelsågen. Något elnät är naturligtvis omöjligt att komma åt här ute, allt måste laddas i förväg hemma.

Nils Petter som är fotograf har med sig både stillbildskamera och videokamera. Arbetet ska dokumenteras, det är tänkt att bli både en fotoserie och en film.

– Det känns viktigt att få berätta vår egen historia, säger Nils Petter.

I början hade han inte tänkt dokumentera arbetet, men ju mer han var här desto viktigare blev det att göra något av det. Arbetet med rummet under piren tog en allt större del av Eriks och Nils Petters liv.

– Det här arbetet har påverkat både oss själva och våra relationer till andra, säger han. När man sticker hemifrån klockan elva på kvällen och kommer hem klockan sex på morgonen börjar folk tycka att man beter sig lite konstigt. Och så säger man att man ska gräva under en pir. Det gör det ju knappast lättare att förstå.

Dokumentationen är nästan nödvändig för förståelsen av projektet, för väl inne i rummet är det svårt att inse riktigt hur mycket de har gjort. Illusionen fungerar. Efter en stund glömmer man att man befinner sig under en pir med ett blåsigt hav som närmsta granne. Just nu känns det snarare som en mycket liten industrilokal med sina råa väggar.

– Folk har faktiskt trott att det här bara är en gammal bunker som vi har målat och fräschat upp, berättar Erik efter invigningen. Vi hade satt upp några bilder till invigningen och det är ju någon där vi gräver, men det är nog ändå svårt att förstå. Om man inte har byggt prylar själv är det kanske inte så lätt att tänka sig hur det har gått till.

De arbetar hela natten. Eftersom piren är välbesökt av bland annat fiskare smiter Nils Petter ut och kollar att kusten är klar innan Erik drar igång den högljudda cirkelsågen. Om någon hör dem kan projektet gå om intet, de måste få göra klart innan någon kommer hit. Just nu vet de inte ens ifall det de gör är lagligt eller ej.

– Då och då hörde vi någon utanför och låg bara där och försökte vara tysta, berättar Nils Petter senare. Jag tänkte vid flera tillfällen att nu åker vi dit rejält på det här. Men att tro det värsta och sedan komma igenom det har varit jättefint. Det här är bland det roligaste jag har gjort, men samtidigt känns det som att man har fått offra någonting. Det har nästan känts som att det har varit på liv och död ibland.

Den här natten är det helt lugnt vid piren. Innan de ger sig av tidigt på morgonen drar de några streck på betongfundamentet, ett för varje arbetstimme på platsen. Det börjar bli ganska många.

06

En kväll när Erik och Nils Petter kommer till piren har någon upptäckt rummet. Dörren de har satt för ingången har sparkats in och det har rumsterats om lite där inne. Lyckligtvis inga större skador, men de är upptäckta. Vad den som varit där trott om stället får de aldrig veta.

– Det hade varit intressant att få prata med dem, säger Erik. Eller någon annan som bara råkar upptäcka stället, någon som ser ett hål under piren och kryper in och öppnar dörren. Men det var inte så kul att någon kom dit innan vi var färdiga.

Nu måste de bli ännu försiktigare. Natten får ägnas åt att täppa till öppningen under piren. Rummet har nu inte längre någon bekväm ingång. Istället lyckas Erik och Nils Petter hitta ett smalt kryphål några sektioner längre bort i piren. Om man pressar sig ner mellan stenarna med fötterna före kommer man precis in i ett mycket lågt utrymme, sedan får man krypa kanske femton meter till rummet. Om det var aningen klaustrofobiskt förut är det ingenting mot vad det är nu. Det är knappast lättare att komma ut igen, det tar sin lilla tid att hitta ett sätt att dra sig upp genom gluggen. Här gäller det att vara smal. Men för Erik och Nils Petter är det här enda lösningen för att kunna arbeta vidare med projektet i fred.

07

Våren går mot sommar och Erik och Nils Petter börjar bli färdiga med rummet under piren efter många arbetsamma nätter. De har bestämt sig för att hålla en stor invigningsfest i slutet av maj och bjuda in alla de känner. Det ska bli musik och grillning.

Nils Petter har sålt in ett bildreportage om projektet till Sydsvenskan som ska publiceras dagen efter invigningen, sedan kan alla som är nyfikna leta sig dit och se rummet med egna ögon.

Vädret är uselt dagen innan invigningen när de bägge kommer för att göra en sista finputsning. Våren har knappast varit varm, och den här fredagen hade nog få kommit på fest vid havet. Det blåser och småregnar och temperaturen ligger kring tio grader. De städar upp kring ingången och samlar drivved längs med Öns kanter till en brasa för nästa kväll.

Själva rummet är till slut färdigt. Det som var en grop under en pir ser snarast ut som ett rum i en renoverad vindsvåning. Ett vackert parkettgolv har lagts ovanpå plywooden, väggarna är vita och något som antagligen är en gammal ilandfluten mast eller telefonstolpe, stilfullt patinerad av väder och vind, utgör en slags bänk att sitta på. Några av de största stenbumlingarna har fått vara kvar i rummet, golv och väggar har anpassats till dem istället. Ett fönster släpper in ljus som silas mellan stenarna utanför. Det känns faktiskt riktigt mysigt. Dörren har till och med ringklocka och brevinkast. Som hemma. Den öppning som sattes igen efter de objudna gästerna har åter öppnats och tillgängligheten är nu den vanliga.

08

När lördagen kommer fortsätter det dåliga vädret. Hur ska det kunna bli någon invigningsfest nu? Det kan vara hur trevligt som helst med en somrig fest vid havet, men om det blåser och regnar är piren på Ön ingen bra festplats. Kanske kan festen vara i själva rummet istället för utanför? Men då får inte många plats.

Under dagen spricker det dock upp och ovädret övergår i en varm och solig eftermiddag. Erik och Nils Petter har riggat en musikanläggning som drivs med ett dieselaggregat. Det kommer kanske ett hundratal gäster, såväl barnfamiljer som graffitimålare. Fiskarna som passerar med sina spön måtte undra vad de gör här.

En del av besökarna fattar inte riktigt vad Nils Petter och Erik egentligen har gjort. »Hur såg det ut från början?« Andra lyckas bättre med att förstå hur det har gått till. Men frågan som dröjer sig kvar till sist är: varför? Erik och Nils Petter har sina skäl, men de vill inte säga för mycket.

09

– Jag såg ju en mening i det ända från början, annars hade jag inte gjort det, säger Erik. Det kändes självklart, på något sätt. För att det var en bra plats och för att det var en utmaning. Det var roligt att göra något stort, och det är kul om folk blir inspirerade och tycker att det är roligt. Men jag vill inte teoretisera kring eller spekulera i varför jag har gjort det.

– När vi cyklade ut hit för att arbeta pratade vi mycket om varför vi gjorde det, fyller Nils Petter i. Vissa dagar kände vi att det betydde en viss grej och andra dagar kände man någonting annat väldigt starkt. Vi har haft en massa olika anledningar under de fem månaderna som det tog. Summan av det är att tolkningen av projektet är väldigt öppen.

– Det finns så mycket saker folk gör som aldrig ifrågasätts, säger Erik. Som varför man har ett förhållande eller väljer att göra karriär. Men en sådan här grej måste man motivera.

– Jag vill hellre att folk ska fråga sig själva vad det betyder, säger Nils Petter. För en arkitekt kanske det är spännande arkitektur, för en konstvetare en fantastisk installation och för dem som vill att alla ska ha en bostad är det kanske ett inlägg i den debatten. Det kan faktiskt vara allt det där på samma gång.

Och det kanske inte är så viktigt att veta varför, egentligen. Två energiska killar har gjort något de bara kände för att göra. Är det så konstigt? Inte enligt Erik Vestman och Nils Petter Löfstedt.

10

– Men det är roligt att det får finnas kvar, säger Erik. Det bästa betyget vore ju om någon flyttade in där, men jag tror inte det kommer att hända eftersom det dyker upp folk då och då och kollar. Folk som inte har någonstans att bo vill nog hellre kunna dra sig undan lite. Nu är det ju mest någon form av rekreationsplats och inspirationskälla. Men kanske fiskarna kan krypa in och värma sig där när det blåser i alla fall…

– Man blir lite lycklig av att Malmö stad inte river rummet, säger Nils Petter. Det tror jag att någon annan kommun hade gjort direkt med ursäkten att det stör den allmänna ordningen. Det är så lätt att börja resonera kring vad det ger för signaler att låta det här vara kvar.

Enligt Nils Petter skulle det inte vara något problem om folk tog sig mer sådana friheter, tvärtom.

– Om man vill förbättra någonting, göra det fint någonstans, så kan man ju faktiskt göra det. Utan att fråga någon. Om staden blir mer spännande av det borde ingen komma och klaga. Kommunen, det är ju alla vi som bor i den tillsammans. Men jag tror att de flesta omedvetet tänker att kommunen är någon annan.

11

Mitten av augusti, ungefär tre månader efter att rummet under piren offentliggjordes. Fiskarna är på plats som vanligt, några andra tar bara en promenad i det fina sommarvädret. En medelålders man och hans son kommer gående från piren efter att ha snokat runt vid ingången till rummet.

– Ska du titta på konstverket? frågar han. Jag vågade inte krypa in, det ser lite för trångt ut.

Och det är kanske inte så inbjudande att ta sig in på knäna genom en mörk öppning som mäter en höjd på sextio centimeter, krypandes på kalksten som lämnar vita fläckar på kläderna.

Rummet är fortfarande intakt, men det skulle behöva städas. Skräp som diverse besökare lämnat efter sig ligger här och där: utbrända värmeljus, ölburkar, cigarettpaket, något tygstycke. Det fina parkettgolvet har blivit ganska smutsigt av fimpar och jord som folk dragit med sig in. Den batteridrivna taklampan är borta och det är ganska mörkt i rummet när inte heller några levande ljus brinner.

Installationen verkar vara välbesökt. Gästböckerna är välfyllda men lite kletiga och inbjuder därför inte till alltför mycket bläddring. De flesta kommentarerna är glada tillrop, tacksamhet och kärleksförklaringar. En brevbärare lovar att börja dela ut post till rummet. Någon annan lovar att bosätta sig där en dag. Graffitimålare som har besökt rummet har använt väggarna utanför som gästbok istället, här finns ett antal olika tags. Men insidan av rummet har de låtit vara.

Två pojkar i tolvårsåldern dyker upp utanför ingången. De berättar att de är med i Limhamns Sjöscoutkår och har blivit tipsade om det äventyrliga stället av sin scoutledare.

– Vi har varit här en gång innan, säger en av dem. Men då hade vi ingen ficklampa så vi kunde inte se något. Det verkar vara ett häftigt ställe.

Sedan kryper de in i rummet under piren.

*

I efterhand arbetar Nils Petter och Erik med att klippa filmen om projektet, som ska komplettera de fotografier de har visat i Sydsvenskan och lagt ut på internet.

– Fotografierna är viktiga, säger Nils Petter. Men det går aldrig att få fram humorn på samma sätt i stillbild. För att dialogen och alla nyanser ska komma med behövs filmen. Och det känns som att vi vill berätta hela historien.

KÖP HELA BOKEN HÄR…

12

Kommentera