Aldrig höstkväll i arkitekternas skisser

Vi har alla sett dem. De förföriska visionsbilderna som vill ge betraktaren en känsla av hur en anlagd plats kommer att se ut när den är färdig. Men den där visionen, hur ofta går den att hitta i verkligheten? Kolbjörn Guwallius försöker ta reda på varför bilden måste ljuga och vilka konsekvenser lögnen om verkligheten kan få.

Den här artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften Stad nr 6 med rubriken ”Varför visar man inte sitt förslag en kväll i oktober?”

Sverige är mörkt och kallt. Kanske är det därför så många av oss älskar den korta sommaren så innerligt? Den är sinnebilden för allt det svenska, men den är också undantaget. Den tid vi tillbringar utomhus är för de flesta på väg till eller från jobbet, på helgen eller på semestern. Största delen av året är träden avlövade, vi kan inte gå lättklädda utan att frysa och under vår lediga tid är det mörkt ute. Men mörker och kyla är inte norm i visionsbilderna, om det inte handlar om att visa hur en plats har ljussatts. Regn och blåst? Leta i verkligheten, inte i bilderna.

vattenparken

Visionsbild över Vattenparken, Malmö stad. Illustration David Wiberg.

”Välkommen till parken!” Här lockar rosablommande körsbärsträd inbjudande – så som de ser ut ett par veckor om året. Fem månader har de sedan gröna blad och en kort period av vackra höstfärger. Under sex–sju månader är de helt kala. Men just blomningsveckan i början av våren har valts i visionsbilden. Inte mycket växtlighet har samtida prakt med körsbärsträden, vars blomning nästintill är ett vårtecken. Därför har omgivande parkträd och buskar tillåtits slå ut fullt i visionen. Gräset har en varm grön nyans som inte heller riktigt signalerar försommar.

Känns det igen? Det är bara början.

Inga skavanker

När arkitektkontor och deras underleverantörer skapar visionsbilder till sina gestaltningsförslag och till arkitekttävlingar är halvsanningarna nära tillhands. Det mest inbjudande lyfts fram, skavanker och irritationsmoment lämnas därhän.

Staden är levande, men det är ofta ett annat liv som syns där än visionsbildernas bekymmerslösa och ganska statiska liv bestående av vackert väder, harmoni, bekymmersfritt och planlöst flanerande och shopping. I verkligheten växlar väderlek och ljusförhållanden. Verklighetens människor är inte bara de som hela tiden konsumerar, de vältränade och solbrända och de glatt lekande barnen. Vem ritar ut en tiggare på torget? En överviktig rökare eller alkoholist? Hur ofta står barnet i bilden och gråter över en tappad glass?

hyllieillustration

Ovan: Visionsillustration över järnvägsstationen Hyllie i Malmö.
Nedan: Foto på exakt samma, färdiga plats som i illustrationen. Foto: Kolbjörn Guwallius.

hylliefoto

Och skräp som far omkring. Utkletade tuggummin och fimpar. Bruna löv. Regn och blåst. Detta är verkligheten, men aldrig visionen. Platserna måste stå pall för sådana högst vardagliga företeelser, fastän vi helst tänker bort dem på idéstadiet.

En som tagit fasta på att stadsrummet kan ses ur andra perspektiv är mjukvaruutvecklaren Per Gantelius i Stockholm. I juni presenterade han sin alternativa visionsbild för den omdebatterade Slussen i Stockholm, Slussen Plan C, som fick viss uppmärksamhet. Bilden är ett mycket välgjord drift både med Slussenprojektet och med visionsbilder. Den föreställer en bläckfiskliknande koloss i vitlackerad plåt som liksom ser ut att ha landat från rymden över klöverbladsformationen och sträckt ut sina tentakler.

Gråaste dagen

Det som skiljer den fotorealistiska visionsbilden från andra visionsbilder är sättningen. Istället för en varm sommardag har Per Gantelius använt en snöig vinterbild från gråast tänkbara dag. Den digitalt skapade bläckfiskkonstruktionen är vintersmutsig. Bilden är mer än dyster.

slussenc

Slussen Plan C, illustration Per Gantelius.

– Det var omständigheterna som bestämde. Jag fick en idé när det var vinter och gick runt och letade miljöer där jag kunde placera en syntetisk byggnad, säger Per Gantelius.

Per Gantelius tycker att arkitekturens visionbilder ofta är orealistiska, både grafiskt och när det gäller väder och årstid.

– Varför visar man inte sitt förslag en kväll i oktober? Men det känns som att alla utom jag vill få det att se så attraktivt ut som möjligt. Jag skulle gärna vilja att det tydligare gick att se hur saker som ska byggas kommer att se ut. Det är ju så det ser ut halva året.

Själva Slussenprojektet har Per Gantelius inte något uttalad uppfattning om.

– I det debattklimat som har uppstått kring Slussen är det en ganska bra miljö att kasta in en rolig grej i, men jag är inte ute efter att bråka eller komma med någon åsikt, säger Per Gantelius.

Bilden allt viktigare

Bilden blir viktigare och viktigare i presentationen av arkitekturprojekt. Men bilden blir också hela tiden viktigare i samhället. Så resonerar landskapsarkitekten Markus Magnusson på White när jag träffar honom för att samtala om visionsbilder.

– Bilden är många gånger en utopisk framställning. Det är viktigt att komma ihåg att det bara är just en bild. Det är något slags förskönad verklighet som vi reproducerar. Men foton är heller inte sanna i någon absolut bemärkelse, säger han.

markus

Markus Magnusson, White. Foto Kolbjörn Guwallius.

Han hävdar att vårt sätt att kommunicera i samhället blir mer och mer bildorienterat. Selfietrenden, alltså att människor lägger upp omåttliga mängder självporträtt på sociala medier, är ett tecken i tiden. Människor vill ha bilder och tycker om att drömma.

– Men som landskapsarkitekt ser jag situationsplanen som mitt främsta verktyg för att kommunicera ett projekt. Gentemot en beställare är det den jag hoppas kunna använda för kommunikationen, säger han.

Dyrt komplement

Visionsbilderna är följaktligen bara ett komplement. Men ett dyrt sådant. Enligt Markus Magnusson kan en visionsbild från en bildbyrå kosta upp emot 30 000 kronor att ta fram.

– Så länge situationsplanen är det man pratar kring kan jag acceptera att visionsbilderna är konstnärliga, lekfulla eller utopiska. De ska vara ett stöd för att skapa en känsla till det man vill beskriva. Det får inte tippa över så att man inte kan värja sig och börjar läsa bilderna som sanningar om hur det ska bli. Bilden är svår att värja sig mot. Fastän jag jobbar med det här blir även jag tagen av riktigt bra bilder.

Men egentligen är framställningen av visionsbilderna inte väsensskild från hur vi människor tänker och agerar i andra sammanhang, menar Markus Magnusson.

– Tänk på en anställningsintervju, till exempel. Då kammar man håret och väljer knappast den smutsigaste tröja man har.

I våras medverkade Markus Magnusson på en kurs på SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, där landskapsarkitektstudenter övade på att skapa just visionsbilder. Studenterna fick arbeta med att skapa egna visionsbilder med utgångspunkt i ett av hans projekt, en begravningsplats i norska Trondheim som White har ritat i samarbete med Landskapsgruppen.

Staden som ligger i höjd med Östersund har långa vintrar. Kanske är det den korta sommaren som nästan tvångsmässigt ger andra visionsbilder än de vi är vana vid? Bland Whites egna visionsbilder över begravningsplatsen finns en vinterbild från en uppenbart blåsig plats, där fullt påpälsade personer står ut med eller leker i kylan.

Årstidsväxlingar illustreras

En av studenterna på kursen, Anders Isacson, gjorde en panoramabild över entrén till begravningsplatsen i Trondheim. Längst till vänster snöstorm, längst till höger sommar. Däremellan: årstidernas växlingar med snöslask och vår.

– Jag ville fånga hur årstidernas olika karaktär förändrar och påverkar platsen, både vad gäller utseende och användning. Den långsträckta konstruktionen som utgör huvudentrén till kyrkogården passade utmärkt att illustrera som ett panorama, vilket också gav möjligheten att visa årstidsskiftena i en och samma bild, säger han.

Han hävdar att det intressanta inte är platserna i sig utan vad som kan hända med dem beroende på väder, ljus, vegetation och vad de människor som rör sig på platserna gör med dem.

– Upplevelsen är helt beroende av faktorer som dessa, säger Anders Isacson.

isaksson

Visionsbild över begravningsplatsen i Trondheim. Illustration Anders Isacson (klicka för större bild!).

Resultatet av hans experiment är en unik bild som i ett svep inte bara visar det fridfulla, enkla och harmoniska utan också det besvärliga och de möjligheter till lek som följer med vintervädret.

Visualiserad ritning

Markus Magnusson på White visar mig också en bild från ett projekt där han själv har ritat grundstommen i Sketchup och för hand. Bilden föreställer ett stationsnära bostadsområde på en mindre ort. Hans egen avskalade skiss har sedan visualiserats av en illustratör på White.

– Grundidén var ett extremt centralt boende som ändå är nära naturen, berättar han.

På visionsbilden syns bland annat några inkopierade höga tallar som ser ut att ha stått där i åtskilliga decennier. Det visar sig att det i det här fallet faktiskt finns några tallar på den aktuella platsen. En vanlig kritisk kommentar brukar annars vara att träd på visionsbilder visas som fullvuxna trots att det tar många år innan de har blivit stora.

stationskiss

Ovan: Stationsnära boende. Skiss Markus Magnusson, White.
Nedan: Stationsnära boende. Illustration White.

stationillustration

Däremot existerar knappast det avbildade klimatet: vitsippor i kombination med fullt utslagna björkar och en temperatur som uppenbarligen inbjuder till klädsel av det lättare slaget. Markus Magnusson börjar skratta när jag påpekar kombinationen.

– Jag tror att det handlar om att man försöker få in så mycket som möjligt i en bild och presenterar flera känslor i samma bild.

Utopisk framtoning

Att bildskapandet lämnar arkitektkontoren och förläggs till bildbyråer gör att utformningen lätt får en utopisk framtoning. Bildbyråer arbetar med att skapa säljande bilder och illustratörerna är vana att framställa allt i så positiv dager som möjligt.

Markus Magnusson visar Whites egen visionsbild för begravningsplatsen Trondheim, som är producerad av en arkitekt på kontoret. Den är stiligt utförd men ändå okonventionell. Bilden följer inte direkt konventionen för hur platser brukar visualiseras för att verka inbjudande. Det är vinter och kallt, människorna är ordentligt påpälsade. Det är tydligt att det har blåst för snön ligger i typiska vinddrivor och sjok.

trondheim

Whites egen visionsbild för Alle savnedes plass, Trondheim. Illustration White.

– Den är gjord av någon som har suttit med under hela projektet och då kanske kan komma lite närmare projektets idé och kärna, kommenterar Markus Magnusson.

Ändå undrar jag. Har inte arkitektkontoren makt över beställningarna de gör hos bildbyråerna? Det måste gå att be om en hyperrealistisk bild, såsom den Per Gantelius har skapat. Det händer så gott som aldrig.

Kräver mod

Markus Magnusson håller med om att det krävs mod för att ta steget och skapa något utöver normen. Vågar man till exempel ta risken att sticka ut i en tävling genom att beskriva en sjaskig, blåsig höstdag?

– Själv skulle jag uppskatta att den kom andra typer av bilder. Men det är stora eventuella jobb som står på spel ibland, så det vill till att man kan förlita sig på att mottagaren av bilden kan förstå en. Som bildmakare är man nog otroligt försiktig. Det ska helst vara ganska slipat och inte till exempel politiskt, säger han.

Förutom att det glättigaste förslaget kan vinna fördelar i en tävling kan det förstås ha vidare implikationer: kommer det här förslaget att fungera för fler årstider än sommaren? Behövs väderskydd, kan vindtunnlar motverkas? Risken är att sådana lösningar får komma till i efterhand, när visionens arkitektur möter verkligheten. Kanske blir lösningarna då inte optimala, vare sig estetiskt eller funktionellt. Har arkitekterna tänkt bortom drömmen? Vet de lokala beslutsfattarna något om årstider, väderförhållanden eller andra omständigheter som de kanske tillresta arkitekterna inte har någon aning om?

– Jag har ibland sett hur man gör bilder över en offentlig plats i en småstad och så ser det ut att vara stadsfestival. Då har jag tänkt att det här kommer aldrig att inträffa. Det kan jag tycka är jobbigt att se.

Se igenom visionen

markus2

Markus Magnusson, White. Foto Kolbjörn Guwallius. →

Markus Magnusson anser att en kompetent jury ska kunna se igenom visionsbildernas glättighet och ta till sig ett projekt utifrån dess verkliga förtjänster och nackdelar.

– Jag tror att det tyvärr kan vara så att man i vissa tävlingar råkar välja bort bättre förslag. Jag tror att även om man inte vill det, så är det svårt att värja sig mot det slagkraftiga i en riktigt bra bild. Men min förhoppning är att beställaren trots det förföriska ser igenom förslagen. Särskilt när det handlar om en jurygrupp.

Markus Magnusson säger att han fick veta att Whites förslag för begravningsplatsen i Trondheim inte låg i topp första veckan, men när de började gå igenom programmen mer noggrant steg det i aktning hos juryn.

Men vad fyller bilderna för funktion?

– Förhoppningsvis kan de förmedla en känsla för de bärande idéerna i ett förslag. Jag tror inte att någon vill ljuga om sitt förslag. Man tänker nog att det ska bli bra och stämningsfullt, men jag tror inte att det är en medveten försköning utan snarare att man blir medryckt i sin egen dröm om hur projektet ska bli, säger han.

Hälsosamt för branschen

Men kanske är det hälsosamt för branschen att ta intryck av Anders Isacson, Per Gantelius och andra som vågar vara nyskapande i sina illustrationer. Genom att låta den grå vardagen komma fram som en kontrast till flärden kan projekt inte bara bli mer genomarbetade eftersom förslagen måste hålla även för ”tråkiga” väder- och ljusförhållanden. De sätts också in i en mer realistisk bild av den verklighet som formas. Det måste vara ett bättre beslutsunderlag.

perg

Per Gantelius. Foto Miki Anagrius. →

– Det är kanske på hösten och vintern som det är viktigast att ha en estetisk tanke som piggar upp. Det kan nästan kvitta hur saker ser ut på sommaren, menar Per Gantelius som ritat bläckfisken vid Slussen.

En avgörande fråga dröjer sig kvar till sist. Om ingen ska låta sig påverkas av visionsbilderna, om de är skapade för att förmedla en utopi och en känsla – varför ska de alls produceras?

Någonting måste man hoppas uppnå när man lägger hårt arbete och stora belopp på att ta fram dem. Det enda rimliga svaret är att det handlar om att sälja in någonting. Någonting som kanske aldrig kommer bli just så, eller något som inte är representativt för hur det kommer att bli.

I bästa fall kan det kallas vision. I värsta fall lögn.

Lämna ett svar