Nazistförbud – en fråga utan enkla svar

Igår twittrade jag ut en bild och en fråga: ”När tycker du det är dags att diskutera ett förbud mot nazistiska organisationer?” På bara några timmar fick bilden stor spridning genom hundratals delningar och reaktionerna rasslade in.

Gudrun Schyman var en av de som skrev ”NU” och fick själv snabbt dryga 50 retweets på den kommentaren.

Själv är jag inte lika säker på att förbud är rätt väg att gå, tvärtemot vad många nog tänkte. Jag ville väcka frågan eftersom jag själv har vacklat fram och tillbaka när det gäller förbud eller inte. Klart är att den nazistiska aktiviteten just nu är ett orosmoment i samhället. Polisen anklagas för att slå ner för hårt på motdemonstranter samtidigt som de lättvindigt ger nazister demonstrationstillstånd på centrala platser och vid provocerande tidpunkter. Nazister tillåts skrika rasistiska slagord utan att polisen ingriper. En demonstration med rasistiska symboler och slagord bör kunna avbrytas med hänvisning till hets mot folkgrupp.

Samma dag visade sig Johan Ehrenberg ha skrivit i Dagens ETC att han förespråkar ett förbud. ”Nazism stoppas inte med argument”, skrev han.

Argumenten för ett förbud är ganska självklara. Nazismen är avskydd och är ett konkret hot mot många människor. Sverige har skrivit under en FN-konvention om förbud mot rasistiska organisationer. Min bild sätter fingret på att vi kan hamna i en situation där det är för sent att förbjuda nazistiska organisationer. Nej, de når knappast 51% i allmänna val. Men om de kommer in i en kommun och får lokalt partistöd och möjlighet att påverka den lokala politiken, ska vi då tolerera det? Vad kommer deras politik att innebära om den får konkret genomslag i ett samhälle? Kan vi tolerera nazister i riksdagen även om de bara har ett fåtal mandat?

Om Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti med rötterna i nynazismen, skulle räknas till de organisationer som skulle förbjudas skulle det bli fullkomligt debattkaos. De övriga partierna skulle anklagas för att använda sin mandatstyrka till att kväva en obekväm röst som blivit för stark. Men om ett förbud hade funnits när SD:s företrädare fortfarande ogenerat heilade på torgen och demonstrerade iklädda nazistiska symboler hade partiet aldrig kunnat växa.

Nazistiska Svenskarnas partis demonstrationer idag är som ett eko av Sverigedemokraternas för tjugo år sedan. Partiet kan mycket väl genomgå samma polering och nå ett väljarstöd att tala om på fyra–fem mandatperioder. När de har tagit sig in i tillräckligt många politiska församlingar kommer det vara för sent att förbjuda även dem.

I ett läge där nazister sitter i riksdagen tvingas vi sannolikt acceptera att de stannar där. Det betyder att de får talartid, är välkomna i tv-debatter och partiledarutfrågningar, får partistöd och valsedelsdistribution, egen Almedalsdag, i opartiskhetens namn kommer att synas i valkompasser. På alla ställen där SD dyker upp idag och kommer även SvP att synas. Samtidigt normaliseras SD som det mer moderata alternativet för lightrasister.

Men argumenten mot ett förbud är också viktiga. Inskränkningar i föreningsfriheten leder till diskussioner om vad mer som ska förbjudas. En av de vanligaste reaktionerna på min tweet var ”ja, om även kommunistiska organisationer förbjuds”. Jag är osäker på vad som avses i Twitterhettan. En del syftar helt skamlöst på Vänsterpartiet, fastän partiet inte har kallat sig kommunistiskt på ett kvartssekel och har en politik som på inget sätt motsvarar den typen av farhågor. Andra menar SKP, AFA, Revolutionära Fronten med flera.

FN-konventionen handlar om just rasistiska organisationer, så ska man verka i linje med den kommer dessa organisationer inte ifråga. Däremot kan debatten lätt börja handla om något slags luddigt demokratikriterium och fältet lämnas öppet för diskussioner om att förbjuda alla möjliga organisationer och partier. Till slut är föreningsfriheten kraftigt begränsad.

Arbetarens chefredaktör Daniel Wiklander påpekade igår på Twitter att ett partiförbud är en aggressiv politisk handling från staten som kan få aggressiva motreaktioner – när nazisterna tvingas gå under jorden kan de radikaliseras ännu mer och förvandlas till en terrorgrupp. Det är visserligen ett tydligare lagrum kring sådana handlingar, men många människor riskerar att råka illa ut där de far fram (även om delar av SvP redan beter sig som en fascistisk gatumobb, till exempel vid knivdådet i Malmö i vintras).

Organisationsförbud hör generellt hemma i totalitära stater. En demokrati måste tåla att stötas mot obekväma rörelser för att vara värd namnet. När Greenpeace i Danmark för några år sedan utmålades som en terrororganisation var det ett exempel på när ett redan sluttande plan hade blivit såphalt.

Så vad tycker jag? Jag tycker att debatten måste föras om vad nazister ska få och inte få göra och uttrycka. Jag tycker att alla scenarion måste vägas in. Vi kan inte godtroget hoppas att nazister inte kan nå representation i politiska församlingar. Vi måste ta i beaktande om vi kan tolerera konsekvenserna av det. Men vi kan inte tro att ett förbud inte kommer att leda till diskussioner om ytterligare inskränkningar som vi kanske egentligen inte vill se. Kanske räcker en skärpt tillämpning av hetslagstiftningen. Debattera, utred, var lyhörda. Dra inte alltför snabba slutsatser, men var inte naiva om nazismens potential. Än lever liket.

Lämna ett svar