Graffiti som trygghetsmålningar

Trygghet diskuteras alltför ofta utifrån schablonmässiga, inlärda uppfattningar som kanske inte alltid stämmer med verkligheten. Hur kan man till exempel påstå att graffiti skapar otrygghet?

Denna text har tidigare publicerats i Tidskriften Stad nr 6 (september 2014). Kolbjörn Guwallius har bland annat skrivit boken Sätta färg på staden som handlar om gatukonstens möte med samhället.

Graffiti har länge av många setts som ett otrygghetsskapande inslag i stadsbilden. På snart sagt varenda trygghetsvandring pekas graffiti ut som otrygghetsskapande och blir föremål för sanering och eventuellt andra åtgärder. Men vad är det som är otryggt med färg? Det är förstås rimligt att olagligt utförd graffiti saneras om den som äger ytan inte vill behålla färgen. Så är nog oftast fallet. Men är det en trygghetsfråga eller en fråga om estetik och äganderätt?

Synen på graffiti som otrygghetsskapande grundar sig i en förståelse av graffiti som olagligt. Olagligt uppförd graffiti på en plats signalerar att just här har det varit lugnt att stå och måla, alltså att begå ett brott. Ju mer avancerad och snygg en målning är, desto farligare är platsen. För ju längre tid någon har kunnat vistas på platsen och begå en brottslig handling, desto större är frånvaron av ordningsmakt.

Det är detta som är otryggheten i graffiti: just hit har inte lagens långa arm räckt. Alltså räcker den kanske inte hit just när du är här, heller. Alltså kan du bli överfallen, rånad, misshandlad. Ingen kommer att se något, ingen kommer att ingripa.

Att sanera graffiti på sådana platser ökar förstås inte tryggheten i sig, men det ökar upplevelsen av trygghet. Men det blir en falsk trygghet om man bara tar bort symptomen, graffitimålningarna, utan att åtgärda bristen på kontroll. Därför kan olaglig graffiti snarare vara trygghetsskapande, i den meningen att graffiti blir en signal om att platsen är otrygg och därför bör väljas bort av den som inte vill råka illa ut. Därmed förstås inte sagt att olaglig graffiti inte ska saneras bort; det kan det ju finnas helt andra skäl för att göra.

Men det finns ytterligare en aspekt av detta, som är än mer intressant. För på många håll har förståelsen om graffiti som otrygghetsskapande använts som argument mot så kallade lagliga graffitiväggar: eftersom graffiti skapar otrygghet, ska vi inte ha lagliga väggar. Då blir människor otrygga.

Detta är en missuppfattning som är schablonmässig och som inte är grundad i någon förförståelse. Otrygghetsetiketten har då flyttats, från avsaknaden av repressiv kontroll till graffiti som uttrycksform. Men det finns förstås ingen inneboende otrygghet i graffiti som sådan. Färg begår inte brott.

I själva verket kan lagliga graffitiväggar vara en nog så trygghetsskapande åtgärd. Vanligtvis vill de som arbetar med att utveckla det offentliga rummet ha mer människor i rörelse. Det är positivt att staden utnyttjas, att platser befolkas och att oväntade möten sker.

Genom att anlägga en laglig graffitivägg på en plats kommer fler människor att vara i rörelse där, under fler av dygnets timmar. Få begår överfallsbrott inför publik. Många människor på en plats innebär att där finns personer som är beredda att ingripa om någon behöver hjälp. Därmed ökar den sociala kontrollen och den lagliga väggen får en brottsförebyggande funktion.

Ett levande offentligt rum är bland det mest trygghetsskapande som finns, och då talar vi plötsligt om verklig, inte upplevd trygghet. Lagliga graffitiväggar kan alltså snarast vara en lösning än ett problem. Ingen helhetslösning, men väl en pusselbit. Att det sedan ger unga en ofta efterfrågad fritidsaktivitet som kan ha viss brottsförebyggande effekt även mot olagligt uppförd graffiti är andra men väl så viktiga aspekter.

Bilden: graffiti uppförd i samarbete mellan konstnärer och fastighetsägare på Sofielund i Malmö.

Lämna ett svar