Nya cykelvägar inte tillräckligt bra

Just nu satsar flera svenska kommuner stort på cykelinfrastruktur. Det är inte minst ett svar på en ökad medvetenhet om både miljö- och hälsoeffekter av resande. Cykelpendling ligger i tiden. Men satsningarna är ofta undermåliga om man menar allvar med att ställa om till hållbar arbetspendling.

Denna krönika är tidigare publicerad i Tidskriften STAD nr 9, mars 2015.

forsiden_1Många cykelvägar är idag dåligt underhållna. Cyklister är mer känsliga än bilister för vägbanor som är gropiga eller har många skarvar. Färden blir obekväm eller åtminstone trasslig redan vid låga hastigheter om underlaget inte är tillfredsställande. Det kan också handla om dålig utjämning omkring brunnslock eller sänkor där vatten samlas när det regnar, för att inte tala om omotiverade kurvor och nivåskillnader vid korsningar, eller för den delen ologiskt dragna banor som till exempel tvingar cyklister att korsa bilvägar fler gånger än nödvändigt.

Cykelbanorna är dessutom ofta alldeles för smala för att tåla ökande cykelpendling. Många kommuner utgår från en bredd på 2,5 meter för cykelbanor. Detta tillåter bara två normalstora cyklar i bredd enligt Trafikverkets norm för cykelbredd inklusive vingelutrymme. Trehjuliga cyklar är ännu bredare och blir allt vanligare i och med att så kallade lådcyklar ökar i popularitet. Vingelutrymmet anses dessutom öka med mer än hälften när det handlar om allt utom plana raksträckor.

En dubbelriktad cykelbana på 2,5 meter anses klara 300 cyklister i timmen, vilket räknas som högt. Men det motsvarar bara fem cyklar i minuten och räcker knappast i morgonrusningen i en storstad, då kapaciteten behövs som mest. Huvudcykelstråk med 5 000 till 7 000 cyklister per dygn kräver en bredd på 3–3,5 meter för att omkörningar i samband med mötande trafik inte ska bli svåra att genomföra. 2,5 meter är alltså i absolut smalaste laget om man vill få fler att ställa bilen och ta cykeln till jobbet. Färden blir kantad av ovälkomna inbromsningar och irritation, inte särskilt välkomnande och inte anpassat för den mängd cyklister man kanske vill se.

När det gäller utrymmet för bilar är vi på väg in i ett nytt paradigm, där körbanorna anpassas efter den mängd biltrafik man vill se istället för efter den mängd biltrafik man förväntar sig. Ett liknande tänk när det gäller cykelbanorna borde kunna vara gynnsamt. Breda, säkra och väl underhållna banor i ett välplanerat stomnät i städerna skulle sannolikt locka fler att cykla till jobbet på samma sätt som många breda gator får fler att ta bilen.

Sedan något år planeras för en cykelmotorväg mellan Malmö och Lund, där en uträtad cykelbana med bra underlag ska ge plats för minst fyra cyklar i bredd, så att samtidiga omkörningar kan göras i båda riktningarna. Projektet är vällovligt, men cykelpendlingen på sträckan mellan städerna kommer sannolikt aldrig att nå den omfattningen att det motsvarar cykelpendlingen inom en stad. Cykelmotorvägarna borde därför i första hand anläggas som ett stomnät inom tätbebyggt område, i de fall där sådant utrymme kan göras tillgängligt. Först då kan cykelpendling på allvar bli den massrörelse som så många vill se. Bygg städerna för den mängd cyklister man vill se i framtiden, inte utifrån hur många som vill cykla idag.

Lämna ett svar