Konstnären Peter Tucker, Lovön, har avlidit efter en tids sjukdom, 76 år gammal.
Jag hade nöjet att träffa honom sommaren 2009 för en intervju till min bok Sätta färg på staden och vi hade mejlkontakt senast i augusti förra året.
»Livet är faktiskt fortfarande bra, trots svårigheter att andas. Stimulerande samtal med vänner håller mig igång«, skrev han optimistiskt samtidigt som han berättade att han hade tio procent av sin lungkapacitet kvar.
En dödsruna som nyligen publicerades i Dagens Nyheter ger en bra bild av hans konstnärskap. Nedan publicerar jag ett utdrag ur kapitlet »Hur nolltoleransen kom till Sverige« i Sätta färg på staden från 2010 där Peter Tucker berättar om sin kamp för att ungdomar skulle få måla graffiti lagligt och om hur han själv, utan något som helst tillstånd, gjorde fula kopplingsskåp till bilder av den omgivande naturen i sina egna kvarter vid Drottningholmsparken.
Utdraget är oredigerat och återges på samma sätt som i boken.
Text och foto: Kolbjörn Guwallius.
Efter valet 2006 blev de borgerliga partierna i majoritet i kommunfullmäktige och tog därmed över Stockholms styre. Något av det första den nyvalda församlingen gjorde var att klubba en skärpt klotterpolicy. Tidigare hade den inte varit lika uttalad, men nu skulle den genomsyra all kommunal verksamhet och formuleringarna var långtgående. Staden skulle inte medverka till verksamhet som överhuvudtaget kunde väcka intresse för olaglig graffiti.
Formuleringen kan låta rimlig, men den underförstådda tolkningen går väldigt långt: det är nämligen omöjligt att säga om ett lagligt graffitiprojekt väcker intresse för olaglig graffiti, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Alltså ska staden inte medverka till någonting som har med graffiti att göra. Dessutom har policyn tolkats så att staden inte bara ska ta avstånd från graffiti, den ska aktivt motarbeta allt som har med graffiti att göra, laglig som olaglig.
Ett av de konkreta fall som påverkats av Stockholms nolltoleranspolicy är verksamheten vid Kulturskolan i Bromma. Här drev konstnären Peter Tucker ett projekt där ungdomar fick gå graffitikurser. Kurserna uppmuntrade uttryckligen endast lagligt målande. Peter Tucker har hela tiden tagit avstånd från olaglig graffiti.
Peter Tucker hade lång erfarenhet av att ta tillvara ungdomars lust att uttrycka sig konstnärligt. Med början under 1980-talet och fram till 2005 arbetade Peter och hans fru Cilla Ericson med barn i Alby centrum i Botkyrka söder om Stockholm. Tillsammans målade de fantasimotiv på grå betongytor omkring torget. Beställare var Botkyrkabyggen, det kommunala bostadsbolag som förvaltar Alby. Målningarna sitter kvar än idag.
På Kulturskolans bakgård ville han skapa permanenta graffitiväggar och utvidga kursverksamheten.
– Platsen användes inte till någonting, berättar Peter. Det hade varit ett perfekt ställe att arbeta med ungdomar och graffiti. Man hade bara behövt ta bort lite buskar och sätta upp plywoodskivor.
Han skrev en projektbeskrivning som han skickade in till Erik Nilsson som var kulturborgarråd för Socialdemokraterna. Han tyckte det var en bra idé och drev igenom förslaget i kulturnämnden.
– Vi var överens om att det var omoraliskt att inte ge ungdomar möjligheter att måla lagligt och sedan straffa dem hårt när de gör det olagligt, berättar Peter.
Stadsdelsnämnden i Bromma var dock emot projektet och försökte stoppa det. Peter Tucker hade pratat med de intresserade ungdomarnas föräldrar som var positiva till projektet, och han försökte använda deras välvilja som argument gentemot nämnden.
Projektet hade pågått i sex månader när det blev tvärstopp efter valet 2006. Det nya folkpartistiska kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt engagerade sig i debatten och krävde att graffitiverksamheten vid Kulturskolan skulle läggas ner. Och så blev det.
Idag är Peter Tucker pensionär. Han bor granne med Drottningholmsparken utanför Stockholm. Här ägnar han sig numera på heltid åt landskapsmåleri, som är det han är mest känd för. Han målar av miljöerna i närområdet. Ateljén ligger i ett litet, gammalt trähus i en skogsbacke. Hans målningar befinner sig långt ifrån graffitivärlden på Kulturskolan: slottet och vattenspegeln, svanar och vackra gamla ekar.
En dag när Peter tog en promenad i parken stötte han på ett nytt kopplingsskåp. Mitt i hans väg stod det, en plåtlåda i den natursköna parken. Han blev upprörd.
– Jag ville inte ha det där, det var ju min park. Min och alla andras som går i den. Jag funderade på vad jag skulle göra och jag bestämde mig för att måla bort det, berättar han.
Och det var vad Peter gjorde. En dag gick han och hämtade sina akrylfärger och satte sig vid den lilla plåtlådan. Han målade vad han såg, förutom just kopplingsskåpet. När han var klar fanns det inte längre. Eller, vyn var förändrad. Istället för ett kopplingsskåp pryddes platsen av en målning som föreställde platsen.
Peter återvände varje årstid och målade en bild för var sida av kopplingsskåpet. Tar man ett varv runt det så får man alltså en bild av hur platsen ser ut olika tider på året. Ovanpå målade han en kompass.
När han väl hade tänkt tanken fick han syn på fler kopplingsskåp.
– De står ju överallt, säger han. Och de är så fula. Jag förstår om de behövs men de kunde gott vara lite snyggare.
Peter målade först skåpet som är närmast hans ateljé. Sedan fortsatte han. Nästa skåp fick se ut som platsen hade gjort om det inte vore för skåpet och ett staket. Lite längre neråt vägen målade han av vad han såg men tog bort ett hus och en trädgård.
– Det blir som en historielektion. Så här kanske platsen har sett ut i hundratals år, innan huset kom hit.
Skåpet ger nästan en illusion av att vara ihåligt. Peter pekar på ogräsblommorna vid vägkanten. Dem har han tagit med i sin målning.
– Se så vackra blommor! Det är fullt av jättefina blommor överallt, men folk märker dem inte eftersom de bara ser ogräs. Är det inte vad konst handlar om: att öppna folks ögon för det vackra i vardagen?
Effekten måste vara minst lika spännande på vintern.
Peter Tucker, som aldrig förespråkade olaglig graffitimålning när han arbetade med Kulturskolan, har till slut själv blivit olaglig: han har målat någon annans egendom utan att be om lov. Visserligen har han omsorgsfullt låtit ABB:s logotyper och skåpens nummerskyltar vara, det är bara plåten som är färglagd. Men rent juridiskt skulle det kunna klassas som skadegörelse.
– Jag hoppas att de griper mig, säger han och skrattar. Det hade varit något! Folk häromkring är så nöjda med detta. Alla jag pratat med har blivit glada av målningarna.
Risken att bli gripen här ute är inte särskilt stor. Men Peter funderar på att måla kopplingsskåp även inne i staden. Då kanske det går på ett annat sätt.
