Nyinvigda Cyklopen 2.0 har precis arrangerat sitt första bröllop, vunnit arkitekturpris och – gett ut en egen bok. Kolbjörn Guwallius har läst.
Den här artikeln har tidigare publicerats på Gatukonst.se.
Mitt första möte med kulturhuset Cyklopen i Stockholmsförorten Högdalen ägde rum i november 2008. Jag hade gjort en dokumentärfilm om gatukonst som de ville visa. Vi kom överens om att hålla ett panelsamtal om Stockholms hårda nolltolerans mot graffiti i relation till dess kulturvision, som tog ställning för otraditionella konstformer.
Jag visste inte så mycket mer om det självorganiserade kulturhuset än att aktivisterna hade byggt det på egen hand eftersom de inte kunde få tag i en lokal på annat sätt, men det blev ett bra samtal där i den kyliga lokalen, vars stomme bestod av ihopsvetsade fraktcontainrar. Det är fortfarande ett av få tillfällen när en representant för Stockholms stad (en kulturstrateg) faktiskt ställt upp på att diskutera nolltoleransen.
Ovan: Gamla Cyklopen. Foto: Kolbjörn Guwallius.
Högst upp och nedan: Nya Cyklopen. Foto: Ivar Martinsson.
Två veckor senare vaknade jag upp till bilder av ett Cyklopen i lågor. Huset totalförstördes i en anlagd brand. Misstankarna riktades mot högerextrema men utredningen lades ner i brist på bevis. Snart stod det klart att Cyklopen skulle byggas upp igen och kända kulturpersonligheter ställde sig bakom kravet på en ny lokal.
Nästan fem år efter branden står Cyklopen 2.0 klart som ett resultat av mycket vilja, åtskilliga frivilliga arbetsdagar och ett par stipendier. På sin nya tomt ligger huset inte bara fysiskt närmre resten av samhället, det är också mindre subversivt i sin framtoning. Huset är arkitektoniskt intressant, inte minst för sin fasad av olikfärgad polykarbonat. Cyklopen vann också nyligen SA-priset, Stockholms Arkitektförenings pris. Priset delas ut till någon som bidragit till det offentliga samtalet om arkitektur.
I jubileumsboken Cyklopen 2003–2013 (red. Ivar Andersen) som gavs ut i samband med invigningen i slutet av september tecknar aktivisterna sin egen historia. Den är en ambitiöst ansats att förklara det enorma engagemang som ligger bakom projektet. Från de första tankarna på ett kulturhus som resulterade i ockupationen av SVT:s gamla byggnad på Östermalm via misslyckade försök att få använda flera andra lokaler, till det egenhändigt byggda och senare nedbrända ”containerslottet”, och dagens färdiga hus.
Men boken vill också ta ett större grepp om stadens byggda struktur som en bakgrund till varför huset behövs. Cyklopen är ett vänsterprojekt som riktar kritik mot privatiseringen av offentliga rum, utförsäljning av allmännytta och gentrifiering. Inbjudna skribenter som Uppsalaprofessorn i kulturgeografi Irene Molina och Mathias Wåg från nätverket Allt åt alla tecknar en alternativ stadshistoria om segregation och motstånd.
Något som är unikt med Cyklopen är det breda stöd de har fått, till och med från borgerliga ledarskribenter, trots den tydliga hemvisten i den utomparlamentariska vänstern. Mycket har att göra med ett avståndstagande från de förmodade nynazister som brände ner det förra huset, men här finns kanske också fröet till en insikt.
Även om kampen för ett annat samhälle är den förenande drivkraften hos Cyklopens aktivister, är möjligheten till en egen lokal det enda gruppen verkligen bett om. Vänstern har alltid velat ha en lokal. Samhällets slentrianmässiga reaktion på sådana önskemål brukar vara nej, och husockupationer har mer än en gång mötts av hastig avhysning och domar för olaga intrång och skadegörelse, kombinerat med lika hastig rivning av den ockuperade fastigheten. Så trappas konflikten upp.
Att faktiskt säga ja, som Stockholms stad gjort efter många turer i det Cyklopen kallar för ”den byråkratiska karusellen”, kan mycket väl vara den mest pragmatiska reaktionen ur ett kommunalt perspektiv. Kravet på en lokal kommer annars alltid att kvarstå. Bättre då kanske att gå dem tillmötes, även om det görs av rent praktiska skäl. Att sedan aktivisterna lägger sin energi på stödpubar, snickrande och alternativkultur blir nämligen också ett sätt att slippa konfrontation.
För det här är människor som vill, och kommer att, ta plats. Visst när de också drömmar om ett annat samhälle, men rädslan för den politiska aktivismen är ofta överdriven. Ett bra offentligt samtalsklimat förutsätter till och med att en mångfald av röster kommer till tals. Så blir Cyklopen ett bidrag till demokratin snarare än ett hot. Inget att vara rädd för alltså, utan något att uppmuntra.
För övrigt…
…är det fler än Stockholms stad som har sagt ja. För häromveckan firade två av projektets eldsjälar, Victor och Tanja Marx, bröllop. På Cyklopen, förstås.