Jakten på Joe K – directors’ cut

Mitt i sommarhettan börjar en mystisk bok trilla ner i hundratals svenskars brevlådor. Men ingen vet vem som skrivit den, eller varför den skickats ut. Jack Werner och Kolbjörn Guwallius reder ut ett mysterium – som pågått i sju år.

Det här är en förlängd version, en directors’ cut om man så vill, av artikeln som publicerades på Metrowebben i juli 2014. Där utelämnade vi 25 procent av texten för att den inte skulle bli för lång. Långversionen publiceras nu med anledning av att ett stort antal svenskar plötsligt har fått ett livstecken från Joe K – i form av ett julkort.

Anyone else who received a postcard from ”Joe K” today? #JoeK#JoeKpostcard#MysteriousPostcardpic.twitter.com/sXYeXk16GS

— Albin (@pralbin) 18 december 2014

Kolbjörn Guwallius:

Vi har varit på lekplatsen i ösregnet. När vi kommer hem kollar jag brevlådan. Där ligger ett paket utan avsändare. Två omsorgsfullt inslagna presenter inuti. Dottern vill öppna, men jag säger att hon inte får. Jag vet inte vad det här är för någonting. Jag väntar mig ingen present. Tyngden andas bok, men formen känns som ask. Inom loppet av ett par sekunder hinner jag hinner tänka några saker. Jag har nyligen gett ut en kontroversiell bok som är obekväm för flera inblandade. De senaste veckorna har jag mottagit några hotfulla meddelanden apropå uttalanden jag har gjort i media apropå en högerextremist som kallar sig för konstnär. Det här paketet kan innehålla vad som helst.

IMG_2509-2014-07-17
Bokpaketet som skickades ut till hundratals (alla bokpaketsfoton: Kolbjörn Guwallius)

Jag går ut på trappan, stänger om mig och öppnar försiktigt de fina paketen. Inuti ligger en ask med en bild på en råtta i Sherlock Holmes-kläder. Jag skrattar till och drar mig till minnes Mästerdetektiven Basil Mus, en animerad Disneyfilm som kom när jag var nio år. ”Don’t Panic!” står det, och jag tänker på Liftarens guide till galaxen. På baksidan, en personlig dedikation. En anonym avsändare har skickat mig en ask med en detektivråtta och en uppmaning att inte få panik. Jag river upp det andra paketet och hittar en likadan ask, med en tryckt dedikation till en Alvar Ellegård. Medan jag står där och jämför askarna tänker jag allt från mjältbrandsbakterier till att jag har fått den av ett missförstånd. Bakterierna känns så långsökta att jag trots allt gluttar i askarna. Konstiga, förseglade böcker. Jag lägger tillbaka allt i paketet och ställer ut det i förrådet. På Twitter skriver jag:

Om nån har skickat mig böcker anonymt och tror att jag ska bli glad så är svaret nej, förklara gärna tilltaget. — Kolbjörn Guwallius (@KGuw) 9 juli 2014

En av mina följare kopplar ganska snabbt ihop mig med prästen Kent Wisti, som både har fått själv och känner flera som har fått paketet. Då känns det lugnare. Men jag är i det här läget mest upprörd och det tar en stund att fokusera om från det hotfulla. Inte för ett ögonblick då eller senare känner jag mig utvald på ett positivt sätt. Men jag blir mer och mer nyfiken på vad som ligger bakom, och jag börjar gräva.

Snart ser jag att Jack Werner, som jag känner igen som en duktig grävare, också har fått boken och har börjat snoka i den. Jag skickar ett meddelande på Facebook.

Jack Werner:

– Har du upptäckt det här med ’Ingvar’?

Meddelandet i Facebookchatten avbryter mitt läsande i Facebookgruppen ”Bokpaket: Being or Nothingness”, startad för det trettiotal svenskar som hittills har upptäckt ett bokpaket i brevlådan. Jag är också en av dem. De vita böckerna ligger på mitt skrivbord. Ett exemplar utställt direkt till mig, mitt namn skrivet i fin skrivstil, samt en faksimil som är en kopia av ett exemplar en Alvar Ellegård ska ha fått. Jag har aldrig hört talas om Alvar Ellegård.

Boken är kort, bara 42 sidor, och hälften av dem är vita och oanvända. Den börjar i en sorts liten berättelse om den legendariska jätteråttan från Sumatra, tydligt inspirerad av Arthur Conan Doyle. Mittsektionen av boken är uppfylld av citat av dels en rad historiska dignitärer, dels av bokens egna författare – en person som går under signaturen ”Joe K”.

hej1

Slutet av boken är en biblisk uppradning av de sju dagar som gick då boken kom till. Det är märklig läsning, somliga skulle förmodligen kalla den helt oförståelig. Och det märks på de som diskuterar i gruppen ”Bokpaket: Being or Nothingness”. De pratar nämligen mest om varför just de har fått boken. Teorier poppade upp som kolsyrebubblor i ett glas mineralvatten.

”Jag är dokumentärfilmare och 2009 visade SVT en dokumentär som jag har gjort som heter ’Tre bröder’ och som handlar om tre franciskanermunkar. Tänkte på kopplingen till präster?”

”För att avskriva teorin om koppling till religion så kan jag meddela att jag som är måttligt religiös politiker och bonde (dock akademiker) från Ystad fick två böcker i går.”

”Jag är riksdagsledamot från Göteborg. Deltog i P4 Göteborg igår. Så radio och Göteborg tycks vara ett återkommande tema.”

När jag hämtade ut mitt eget paket på Coop Nära blev jag inte bara en av dessa trettio, utan en av väldigt många andra som också fått den märkliga vita boken Being or Nothingness under de senaste sex sju åren. Vi är faktiskt tusentals. I brevlådor såväl i Sverige som i andra länder, USA, Japan, Kanada, Danmark, Israel, Somalia, Indien, har boken trillat ned. Somliga har fått flera exemplar, vissa har varit utställda direkt till mottagarna. Och ingen har vetat varför.

Förrän nu. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

– Har du upptäckt det här med ’Ingvar’?, har Kolbjörn skrivit.

– Tror inte det, svarar jag.

Kolbjörn:

Jag måste få veta vem som ligger bakom. Jag har förstått att det kanske, kanske finns en gåta att lösa också, men den bekommer mig inte. Jag tänker att gåtan i så fall är någon form av trams utan betydelse för mig. Min första tanke är att det finns någon där ute med enorma ekonomiska resurser som har skickat ut böckerna. Men varför? Några tänkbara förklaringar står omedelbart till buds.

Antingen har hen gjort det för att se vad som händer. Kommer mottagarna att finna varandra och börja kommunicera offentligt? Är det hela ett socialt experiment?

Eller så är det bara ett stort skämt, ett joke, en enkel omskrivning av författarens namn Joe K som redan utan att kasta om bokstäverna nästan uttalas så.

Eller så är avsändaren galen och tror sig ha upptäckt någonting som kan förändra världen, om bara ett antal skarpa hjärnor kan lösa gåtan och ta budskapet på allvar. Här finns gott om embryon till den tolkningen. Den religiösa mysticismen och kopplingarna till kända filosofer. Men teorin smolkas av att omslaget pryds av en serietecknad råtta och att det populärkulturella verket Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en av referenserna. Adams verk är roligt på många sätt, men 42 är inte direkt svaret på life, the universe and everything.

Teorierna är många på nätet. En riksdagspolitiker som fått böckerna berättar att hon fått höra att det är en PR-kupp från Timbro. En del mottagare har fått den retoriska frågan ”Kan det vara så att välfärdsstaten är antikrist?” stämplad på vidhängande vykort. Men Timbroteorin är alldeles för flummig för att tas på allvar.

IMG_2503-2014-07-17

Några dagar efter att bokpaketet har kommit ligger ett nytt brev i lådan. Samma handstil, också en bok  i presentpapper. Varför skickar han en till? Jag har vid det laget tydligt skrivit på nätet att jag efterforskar bokens upphovsperson.

Ett kort med ett urklipp ur boken som hänvisar till att författaren inte vill bli avslöjad. Ett kort handskrivet meddelande:

IMG_2502-2014-07-17

Den nya boken heter Recipients of BorN The Collector’s Edition. Det är en matrikel över de 699 första mottagarna. Dignitärer inom politik, forskning, författarskap. Idel vita män – eller åtminstone en blytung majoritet sådana. Här finns Mikhail Gorbachev, Tony Blair, Tim Cook, Bob Dylan, Dan Brown, Lars Gustafsson, Tomas Tranströmer och Klas Östergren. Men också Condoleezza Rice, Dalai Lama, Salman Rushdie, Orhan Pamuk och Aung San Suu Kyi.

Jag skrattar till när jag ser att Facebookgrundaren Mark Zuckerberg har fått boken. Vad tänkte han om att få nummer 666 av en anonym bok som delvis innehåller religiös mysticism, om den nu alls har nått honom?

IMG_2511-2014-07-17

Jag kommunicerar en del med prästen Kent Wisti, känd på Twitter, om boken. Han undrar också, och är aktiv i att få folk att bli medlemmar i Facebookgruppen för mottagare. Och han har sina teorier.

– Jag tror att han tror att han har skrivit en genial bok, och det är möjligt att det finns en gåta att lösa i den. Men den går bara att lösa med hans speciella logik. Jag tror att han har en stor ambivalens i att avslöjas och att behålla sin anonymitet. Han vill tillhöra den exklusiva skaran och samtidigt stå över den. Det är logiskt i hans värld där han också är god. Därför kan han inte förstå att någon skulle tycka att utskicket är obehagligt, säger Kent Wisti som känner till min ursprungliga reaktion på försändelsen.

Oron är en av anledningarna till att Facebookgruppen skapas. Det säger prästen Ludvig Lindelöf i Svenska kyrkan i Göteborg som tar initiativet.

– Vi tyckte att det dels kunde vara roligt att få diskutera och ta del av information kring det som då var något av en gåta. Det fanns också ett behov av att lugna det som upplevdes som skrämmande med utskicken eftersom en av böckerna var dedikerad till en avliden professor vid Göteborgs universitet, Alvar Ellegård, som på äldre dagar hade lite knepiga tankar kring Jesus person. Att det skulle kunna vara en religiös fanatiker som skickar böcker hem till präster och pastorer var i det läget inte uteslutet. Särskilt eftersom böckerna i sig har starkt religiöst och kristet präglat innehåll, säger Ludvig Lindelöf.

Kent Wisti tycker att det är intressant att avsändaren gör skillnad på sig själv och andra när han kräver respekt för sin integritet men samtidigt skickar ut en inbunden katalog med personuppgifter och foton.

– Jag tror också att han har baskunskap inom humaniora som han övervärderar och har gjort en postmodern förståelse av kristendomen som han tror att han är ensam om. Han blir i sin värld alltså någon slags profet.









 Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras. Världen behöver mer sådan här galenskap, säger Kent Wisti.

Fler personer skriver i Facebookgruppen att de har fått matrikeln, men bara Wisti och Lindelöf tycks ha fått samma vädjan om att hålla avsändaren hemlig. Wisti känner att han som präst måste ta detta till sig och lägger ner sina egna efterforskningar.

Själv fortsätter jag. Skriver i Facebookgruppen att jag har fått författarens vädjan om anonymitet men att jag inte kan acceptera den bara sådär. Han är ingen källa utan någon jag granskar.

Men jag inser att han måste läsa i gruppen, så jag ber honom att höra av sig.

Jack:

– Jag förstod aldrig exakt vad den där boken betydde, eller vad som hände med den. Det är nu sex–sju år sedan jag fick den, och jag har fortfarande ingen aning om varför.

Murilo Saraiva de Queiroz skrattar i telefonen, och tystnar sedan i väntan på att jag ska ställa nästa fråga. Den oundvikliga fördröjningen i ett telefonsamtal mellan Sverige och Brasilien skapar flera sådana stunder av tveksam tystnad, då båda väntar in varandra.

Murilo Saraiva de Queiroz är hårdvaruingenjör för Nvidia, men 2008 forskade han i maskininlärning på det egna företaget Vetta Labs. Det var då han skrev ett blogginlägg om bokpaketet Being or Nothingness. Efter att boken landat på hans skrivbord sökte han runt på nätet men hittade ingenting skrivet om den, så hans inlägg blev det första.

Snart var kommentarsfältet till hans inlägg fullt av andra människor som fått boken.

– De flesta var fascinerade, och många trodde som jag att det var någon sorts viral reklamkampanj. Sådant var på modet då, Microsoft hade just gjort det för att lansera sin Xbox 360. Så de flesta var nyfikna, säger han.

Kommentarsfältet till Saraiva de Queiroz inlägg blev en plats som allt fler sökte sig till. Boken hade skickats ut till hundratals, allt från tystlåtna forskare som höll sig på sin kant till världskändisar som Dalai Lama och Salman Rushdie. En diskussion som liknar den vi förde i vår svenska Facebookgrupp utvecklades.

”Jag tror det är en smart form av ’kristen viral marknadsföringskampanj’ riktad mot intellektuella”, skrev någon. ”Kollegor, jag tror att vi håller på att bli head-huntade”, trodde någon annan bara för att något senare dra tillbaka teorin. ”Avsändaren jobbar förmodligen med att träna upp sitt memetiska ingenjörskap”, föreslog en tredje.

Ett år innan Saraiva de Queiroz skrev sitt inlägg publicerades en artikel i Aftonbladet, det enda svenska massmediala omnämnandet boken har fått till dags dato. Där skrev poeten och kritikern Magnus Ringgren i en bisats att dess författare Joe K ”framstår som en kvasiintellektuell gymnasist bland tusen andra”. Jag pratar med Ringgren, och han minns boken.

– Kulturredaktionen på Aftonbladet samlade ihop lite skräp, och skickade till mig. Jag tror det var redaktionens idé och inte min. Vem som hade fått den ursprungligen har jag ingen som helst aning om.

Jag berättar om bokens nya turer, och hans intresse tycks väckas.

– Det här var spännande, hörru! Jag får riktiga rysningar, det var länge sedan jag fick det, säger han och skrattar.

Så här fortsätter det. I förteckningen över mottagare av Being or Nothingness söker jag efter personer som det är realistiskt att försöka nå för en kommentar. Jag får tag på ekonomen Johan Norberg och konstnären Lars Vilks, och båda två drar sig till minnes att de fått boken skickad till sig. Men inte mycket mer än så.

Våren 2009 inleddes dock en händelseutveckling som skulle leda till att boken fick mer uppmärksamhet än någonsin. En av de få kvinnorna som finns med i förteckningen över mottagare av boken är brittiska Deborah Talmi, fil.dr. i psykologi.

Först trodde hon det var hennes då bortresta överordnade på universitetet i Manchester som skickat den. Men han sa att han inte hade något med det att göra, bortsett från att han hade fått ett exemplar själv.

– Jag frågade runt bland alla svenskar jag kände, jag satt och googlade på det, och till slut hade jag tillbringat en hel lördag med det. Då tänkte jag att jag slösat för mycket tid på det – jag behövde outsourca jakten. Så jag kontaktade Jon Ronson, säger hon.

Boken drog nu alltså in även Jon Ronson i sina turer. Han är journalist och författare som kanske är mest känd för boken The Men Who Stare at Goats, förvandlad till Hollywood-film 2009. I första kapitlet av sin bok The Psychopath Test beskriver han hur Deborah kontaktar honom, och ber honom undersöka den märkliga vita boken.

Han nappar och ger sig iväg till Sverige för efterforskningar. I boken beskriver han hur han söker sig till en villa i Göteborg, där han möter författaren till boken – en man han kallar Petter Nordlund. Följande replikskifte inträffar:

”‘Jag är överraskad över att du är här’, sade Petter.

‘Jag hoppas inte det är en otrevlig överraskning’, sade jag.

En kort tystnad följde.

’Om du studerar Being or Nothingness’, började Petter, ’kommer du inse att du aldrig kommer hitta författaren.’

’Jag tror jag vet vem författaren är’, sade jag. ’Jag tror det är du.’

’Det är lätt att…’ Petter tvekade, och fortsatte: ‘Det är en lätt gissning.’

‘Är den riktig?’, frågade jag.

‘Naturligtvis inte’, sade Petter.”

Av något skäl lämnade denna konversation inte Jon Ronson helt övertygad.

Kolbjörn:

Efter att ha läst Jon Ronsons bokkapitel tycker jag att han har en tämligen trovärdig förklaring till vem som ligger bakom projektet. En snabb kontroll i Libris av den svenska upplagan visar att namnet Petter Nordlund är fingerat, men motsvarar en viss Per Norfeldt.

Men det tar snabbt stopp därefter. Per finns inte i folkbokföringen. Han presenteras av Jon Ronson som psykiater. Det blir istället det spåret som ger fler ledtrådar till vem han är. Han har varit rådgivare åt ett riskkapitalbolag och ett brittiskt bioteknikföretag.

Det finns inte många som heter Norfeldt i Sverige, bara tretton personer. Ingen har Per som tilltalsnamn. En tjugofemåring heter Per, men som andranamn.

Diverse sökningar på nätet leder vidare. Per är refererad som psykiater i några tidningsartiklar; han går mycket riktigt att hitta som tidigare styrelseledamot i något slags biokemiföretag registrerat i England. Men ingenstans finns några foton eller kontaktuppgifter. Som mest en kortfattad biografi som beskriver honom som en framstående psykiater. I en av databaserna finns en adress i Göteborg angiven, men en sökning på adressen i svensk folkbokföring ger ingen ledtråd.

Norfeldt tycks vara en liten men välbeställd släkt. En Sven Norfeldt, i samma ålder som Per, är miljardär och riskkapitalist. Pers bror? En högavlönad psykiater kan säkert finansiera ett mastodontutskick, antingen med egen lön eller med hjälp av en stormrik bror.

När jag inte hittar Per tänker jag först att han antingen är död eller har skyddad identitet. Jon Ronson var tämligen övertygad om att han ligger bakom bokprojektet. Ronsons historia är trovärdig. Att Per skulle vara död känns därför fel. Vem skulle i så fall ha skickat ut böckerna?

Skatteverket bekräftar, utan att hitta spår av Per, att han måste leva. Alla personer som avlidit efter 1991 finns bokförda. Ingen Per Norfeldt där. Men om han har en spärrmarkering i folkbokföringen går han likväl inte att hitta. Den mest troliga förklaringen, alltså.

Om han inte har bytt namn. Kanske har Jon Ronsons intervju skrämt honom till ett namnbyte?

Den starka Göteborgskopplingen får mig att gå igenom samtliga Per som är födda där och då vår Per är född, samma månad som anges i den engelska databasen över företagsfunktionärer. Men utan resultat.

Den som inte vill vända sig till Patent- och registreringsverket för ett namnbyte utan bara kontaktar Skatteverket måste behålla åtminstone ett av sina förnamn. Det borde alltså finnas något spår om han har bytt namn och inte gått den krångliga vägen via PRV.

Det är här Ingvar kommer in i bilden.

Det finns som sagt inte många Norfeldt i Sverige. Det visar sig omedelbart att alla män som heter så har en märklig detalj gemensam: de heter Ingvar i mellannamn. Jag tänker att han också måste heta Ingvar, och kanske har behållit det namnet. En sökning på alla Ingvar i som är födda samtidigt som vår Per ger bara fjorton träffar.

Jag studsar till när jag ser en man med Ingvar som andranamn och ett engelskt efternamn. Ett namn utan folkbokföringsadress, skriven på en c/o-adress till ett företags postbox. En blandning av engelska och svenska. Jon Ronson hade skrivit att Per Norfeldts fru hade amerikansk dialekt.

Tänk om han har tagit hennes efternamn? Per visar sig vara gift med en kvinna med ett engelskt förnamn och samma efternamn.

Skatteverket bekräftar historien. Per byter förnamn i april 2011 och några dagar innan julafton samma år registreras bytet av efternamn.

Men de vet också fler märkligheter. Pers senaste deklarerade inkomst är 400 kronor (2012). Senast han hade en inkomst möjlig att leva på var 2010 då han deklarerade 326 000 kronor, men 2011 deklarerade han å andra sidan ett överskott av kapital på 3,8 miljoner.

Familjen är inte lika fattig. Pers bror, miljardären, driver investmentbolaget Dunross & Co som omsatte 9,3 miljarder 2012.

Boken påstås vara tryckt i 2 500 exemplar. Den unika begränsade upplagan med sigillmärkning, numrering för hand och ett extra exemplar av boken till varje mottagare har säkert kostat ett par hundra kronor per exemplar. Bara portot, posten förfrankerade platta kartonger, kostar över 40 kronor per styck. Projektet kan mycket väl ha kostat mellan en halv och en miljon att genomföra. Boken har även skickats ut internationellt sedan 2007 i en lite mindre påkostad upplaga.

Dyr hobby. Och en avsändare som har bytt namn två gånger och gått under jorden tillsammans med sin fru.

Frågorna kommer. Är Per galen? Har han andra skäl att gömma sig? Har han blivit hemlös?

Per visar sig ha ett digert historiskt bolagsengagemang. Men det enda företaget som är aktivt idag har bara en boxadress. Det företaget har också bytt namn. Tidigare hette det Glass Bead Game AB, Glaspärlespelet, vilket också är namnet på Herman Hesses kanske högst ansedda roman. Being or Nothingness är i sin tur dedikerad till romanens protagonist. Det fiktiva spelet i Hesses roman är ett slags kunskapstest.

Jag tittar i mottagarmatrikeln igen. Den har en dedikation: ”To my father who died March 21, 2006.” Och mycket riktigt dog Pers pappa, Bernt Ingvar Norfeldt, just denna dag.

Plötsligt står allt klart. Tillfälligheterna är för många. Men var är Per nu? Det är som att han inte finns. Jag ringer och mejlar runt febrilt. Söker i alla möjliga databaser. Jag har egentligen semester men storyn är för intressant för att bara låta vara.

Jack:

”Being or Nothingness” är lite som en drog: var den än hamnar så börjar människorna omkring bete sig lite konstigare än vanligt. Lite mer konspiratoriskt, lite mer maniskt. Så skedde även med Levi Shand, en av personerna som dyker upp i Jon Ronsons bok. Våren 2008 var han en lite deppig student vid universitetet i Indiana, USA. Han hade precis gjort slut med sin flickvän, och undrade över sin framtid.

Under en av dessa tunga förmiddagar dök hans rumskompis upp med en låda böcker som han sa att han hittat under en järnvägsbro. Den innehöll ett tiotal exemplar av ”Being or Nothingness”. En detalj med boken är att varje exemplar, fasthäftat på första sidan, innehåller ett brev till en professor Douglas Hofstadter. Detta uppmärksammas läsaren på redan via en lapp fastklistrad på omslaget.

”Warning! Please study the letter to Professor Hofstadter before you read the book. Good Luck!”

Själva brevet är lika oklart och osammanhängande som boken i övrigt – men Levi Shand visste vem professor Hofstadter var. Han undervisade i kognitionsvetenskap på universitetet i Bloomington, där Shands vänner gick. Så Shand besökte honom för att lämna över böckerna. Senare publicerade han ett blogginlägg där han beskrev hela skeendet.

IMG_2506-2014-07-17

Och här började den där märkliga effekten ha verkan. Människor började undra om Shand. Ett missförstånd från Shands sida, som fick honom att beskriva Hofstadters hus som ett ”harem” fyllt av unga franska kvinnor, hjälpte misstankarna på traven.

– En australiensisk professor i datavetenskap var skeptisk kring min identitet, och trodde jag var någon som låtsades vara Levi Shand. Han höll på och gjorde konstiga anagram av mitt namn, och misstänkte att jag bara spred dimridåer. Till slut mejlade jag honom och skrev att jag verkligen fanns, säger Shand.

Den australiensiska professorn var dock inte den enda att tvivla på Shands historia. I sin bok ”The Psychopath Test” beskriver Jon Ronson hur professorn Deborah Talmi, som invigde honom i historien kring Being or Nothingness, börjar misstänka att Levi Shand i själva verket är ett täcknamn för professor Hofstadter själv. Ronson konfronterar Hofstadter med dessa misstankar, och får följande mejl till svar:

”Levi Shand är verkligen inte författaren till den lilla vita boken. Jag har blivit skickad ungefär 80 exemplar av den (70 på engelska, 10 på svenska). De ligger orörda på mitt kontor. Innan boken fanns fick jag en rad extremt kryptiska vykort, alla på svenska (jag läste dem alla men lyckades inte utläsa något vettigt ur någon av dem). Normala människor (läs vettiga, förståndiga) försöker inte etablera kontakt med fullständiga främlingar genom att skriva dem en rad osammanhängande, konstiga och kryptiska meddelanden.”

Men nu, sex år senare, har Levi Shand förståelse för den här misstron.

– Den här storyn är så konstig att jag hade varit mer orolig om det inte var någon som tyckte det hela var fullständigt sjukt. Sådant här händer ju bara inte.

Kolbjörn:

Jag kontaktar förlaget Atremi som har gett ut boken. De har också semester, men jag når förläggaren Per-Anders Lundh på mobilen. Atremi är ett självpubliceringsförlag och släpper igenom det mesta. De har tackat nej till pornografiska och rasistiska böcker, säger han. Men han minns förstås Being or Nothingness.

– Men jag har ingen ledtråd att ge. Det är ju liksom inte meningen, säger han. Vi har en överenskommelse med vår uppdragsgivare att han vill vara anonym.

Per-Anders är hela samtalet noga med att inte avslöja uppdragsgivaren.

– När vi gjorde detta såg jag det bara som en blandning mellan kul och konstigt. Jag tyckte att det var en lite kul grej, plus att det var en ambitiös utgivningen med roliga detaljer. Det var kul att jobba med den typen av bok.

Men några avgörande svar kommer inte av samtalet. Per-Anders är på semester och har ingen möjlighet att söka Per för Metros räkning.

Ett annat bolag dyker upp i våra sökningar, Not too late AB. Bolaget har en diger lista av avvisade namnförslag. Beacon Of the Rational Now, samma namn som bokens hemsida, och Solve It Now, finns i listan.

Jag ringer ägaren, en man bosatt i Göteborgstrakten.

– Jag vet varför du ringer, säger han fastän jag bara presenterat mig som journalist och inte sagt något om mitt ärende.

Men han äter frukost och vill att jag återkommer en halvtimme senare. Jag tar upp tråden där vi lämnade och en konstig situation uppstår.

– Nej, jag sa att jag inte vet varför du ringer.

Nåväl, jag har väl hört fel då. Hans förnekar alla kopplingar till Per, men känner till boken. Han har gjort hemsidan som säljer den. Det är förlaget Atremi som har kontaktat honom och beställt hemsidan, i övrigt vet han ingenting om boken förutom att hemsidan bara har lyckats sälja två exemplar.

Sedan den här artikeln publicerades har hemsidans webbshop ersatts med en länk till en pdf av boken i sin helhet.

Det låter märkligt, så jag ringer Per-Anders Lundh på Atremi igen. Han känner till mannen, men bara för att Atremi förmedlat illustrationen till hemsidan. Något uppdrag har han inte gett.

– Vi arbetar inte ens med sånt, säger Per-Anders Lundh.

Och när jag lyssnar på inspelningen av samtalet med mannen hör jag hur han klart och tydligt säger just ”jag vet varför du ringer”. Jag ringer upp igen, men han svarar inte. Jag skickar sms utan att få svar.

Ägaren till domännamnet är en viss Megan, bosatt i USA. En slagning på Facebook visar att hon är gift med en Thorbjörn och att de har båda studerat vid Göteborgs universitet. Göteborgskopplingen igen. Jack lyckas få tag i ett nummer till Thorbjörn och ringer upp honom i USA. Han blir full i skratt.

– Lite sådär vet jag väl, men jag är inte så jätteinkopplad. Domännamnet är kopplat till min fru. Det är bara för att vi fick frågan från författaren, han ville göra det lite mer mystiskt tror jag. Vi är inte mer involverade än så. Tanken var att registreringen skulle vara mer dold, men det verkar den inte ha blivit, säger Thorbjörn.

Han lovar att förmedla våra kontaktuppgifter till Per med en uppmaning om att höra av sig. Jack berättar att vi skriver något oavsett, men att vi gärna vill få en kommentar.

Under tiden upptäcker vi att Pers senaste kända adress, en villa i Göteborg har sålts till en bostadsrättsförening i början av 2012. Genom en av styrelseledamöterna får jag veta namnet på företaget som skött ombildningen. Ägaren Andreas Vollstedt kommer ihåg överlåtelsen.

– Jag minns Per som en trevlig person. Han sa att han skulle flytta till Amerika. Hans fru var amerikan, hon hade flyttat före och han skulle bo hos en kompis en period. Det var så han sa i alla fall, säger Andreas Vollstedt.

Det skulle förklara varför Per inte finns i folkbokföringen. Vi söker på hans nya namn i USA, men det är alltför vanligt där för att ge någon träff.

I Being or Nothingness är tryckerisidan utskuren. Men i matrikeln finns den kvar. Jack får tag i James Eliasson på tryckeriet i Halmstad, men han har aldrig träffat författaren.

– Jaså är det den boken, ja ja, tjena. Jag kommer ihåg att han på förlaget berättade om token som gjorde den. Det var en massa bök med det där, en massa specifikationer. Den skulle skickas ut till ett antal utvalda personer, väldigt hemligt. Men det är allt jag fick reda på. Vi hade ingen kontakt med han som stod bakom boken, jag fick bara veta att han var läkare.

James Eliasson kommer ihåg bokprojektet som väldigt udda.

– Det skulle sättas frimärken i boken och det var utskuret på vissa sidor, man skulle hitta lite kod och sånt där. Jag hade ett ex hos mig ett tag men jag fattade ingenting om vad den handlade om, säger han.

Jag söker Pers bror, miljardären Sven Norfeldt som driver investmentbolaget Dunross. Växeltelefonisten skrattar till när hon förstår mitt ärende, men hänvisar till mejl. Vi vill veta om Sven har hjälpt till att finansiera projektet. Svaret dröjer.

Till slut får jag tag på en person med god kännedom om Per. Hen har haft en egen kontakt med honom en lång tid och har mycket riktigt sitt eget exemplar av boken, sedan flera år. Och hen bekräftar att Per ligger bakom och har skrivit den själv.

– Det är han som har skrivit den. Det var många år sedan jag fick boken, jag fick den både på engelska och på svenska. Det hade varit väldigt intressant att veta vad han menar med boken, säger hen.

Du vet inte varför han har skrivit den?

– Nej, det vet jag inte. Han är en väldigt speciell person. Men han är ändå överläkare i psykiatri eller något sådant. Jag tänker alltid att han är så intelligent men att gränsen mellan geni och idiot är hårfin. Men det är länge sedan jag träffade honom.

Jack:

Onsdagen den 16 juli är en frustrerande dag. Man skulle kunna säga att jag och Kolbjörn har fått punktering. Ingen av Pers släktingar vill leda oss närmare målet, ge oss en kontaktuppgift, ens besvara våra försök att nå dem.

I Facebookgruppen ”Bokpaket: Being or Nothingness” började de andra som fått boken, nu närmare 100 personer, komma med mer och mer införstådda kommentarer.

”Ok, vår hemliga avsändare. Nu vet jag vem du är och tror jag anar bilden av drivkraften bakom projektet, i alla fall vissa konturer”, skrev dokumentärfilmaren Stefan Berg. Han skulle visa sig ha rätt i sin misstanke att bokens författare noggrant övervakade aktiviteten på nätet.

Ibland tycks det lossna. En sekreterare på ett brittiskt företag som Per hade arbetat för ger mig en mailadress, den första direkta kontaktväg till honom jag sett. Men mailet studsade. Allt studsade. Vi kom inte ur fläcken.

Vi är säkra på att Per är bokens författare, men det räcker inte. Den stora frågan är ju varför. Varför lägger man åratal och kanske miljontals kronor på ett internationellt projekt utan att träda fram? Varför hade vi fått böckerna? Vad betyder den? Samma frågor har ställts av alla jag pratat med.

Murilo Saraiva de Queiroz i Brasilien:

– Varför slutade han skicka ut böckerna? Planerade han ett andra steg i processen, som aldrig blev av? Jag har fortfarande kvar samma frågor som då. Det hela var som ett avbrutet samlag.

Deborah Talmi i Storbritannien:

– Jag förstår varför kändisar som Dalai Lama och Mark Zuckerberg fick den, men varför jag? Jag förstår inte hur han hittade mig, och undrar fortfarande varför.

Levi Shand, amerikan som är bosatt i Spanien:

– Det stora mysteriet är vem som gjorde boken. Jag undrar fortfarande: Vad var poängen med den? Det är ingen historia, ingen lista… Vad är det?

Och så vidare. Men där sitter jag och Kolbjörn, och börjar bli mer och mer desperata. ”Ska vi försöka låtsas bjuda in honom till något prestigefyllt sammanhang? Ska vi köra till Göteborg och knacka på hos brorsan”, skriver han på Facebookchatten. Jag suckar uppgivet. Det verkar som att vår artikel kommer sluta, utan att vi hittat ett därför.

Min jobbtelefon har den egenheten att jag har lyckats stänga av både dess ljud och vibration, utan att nu kunna sätta på dem igen. Det är med andra ord ren tur om jag märker att dess display lyser upp, det enda kvarvarande tecknet på att någon ringer mig. Och denna sommarkväll, när allt verkar som mörkast, har jag tur. Displayen lyser upp, ett nummer jag inte känner igen materialiserade sig på den.

Jag lyfter upp telefonen och svarar.

Kolbjörn:

– Jag tänker inte svara på frågor utan jag vill bara klargöra att detta är ett projekt som ingen annan än jag är inblandad i, säger Per Norfeldt när Jack svarar. Men ändå ska samtalet komma att vara längre än en halvtimme.

När jag lyssnar på inspelningen får jag intrycket att det är Sven som har krävt att Per hör av sig till Metro. Han inskärper flera gånger under det drygt halvtimmeslång samtalet att brodern inte har med projektet att göra.

Det visar sig att Per känner till att vi har varit i kontakt med flera av hans bekanta. Vissa av dem har ställt upp med sina namn på olika papper, men har i övrigt ingenting med projektet att göra, hävdar han. Det låter rimligt. Dessutom har han följt inläggen i Facebookgruppen, säger han.

– Det var väl ganska självklart att översättaren skulle misstänkas ligga bakom projektet. Det satte jag ju ut redan från början. Jag funderade fram och tillbaka men kände att jag kunde göra det.

Per hävdar också att hans namnbyte saknar koppling till boken. Det ska ha att göra med en tidigare patient som han känner sig förföljd av. Han är rädd för att hans nuvarande namn ska lämnas ut och att andra i hans familj ska ställas till svars för boken. Det verkar vara därför han hör av sig. Han ställer aldrig något absolut krav, men vi väljer ändå bort att publicera hans nya namn.

– Min mamma som är 91 år vet inte om att jag har bytt namn. Jag kallar mig för Per Norfeldt till alla mina vänner. Det är många som vet att jag är knuten till det här verket och det är ingenting jag skäms för. Men det är ingen som tycker att det här verket är någonting att ha mer än jag, säger Per.

Ändå har det rönt visst intresse. Folk spekulerar vilt i Facebookgruppen, flera blogginlägg genom åren har försökt förstå. Men det verkar inte finnas något att förstå. Bara en man som håller fast vid att han har hittat ett manus av Joe K, en man som tycks vara en metafysisk pseudonym för Arthur Conan Doyle, författaren till Sherlock Holmes.

– Jag hittade manuskriptet i en övergiven järnvägsstation 1988-89 och översatte det till svenska. Sedan försvann originalet. Redan då kontaktade jag några olika bokförlag och skickade den svenska upplagan till dem. Jag hade inte den engelska längre. Men det är inte jag som har skrivit boken. Jag hittade manuskriptet och översatte det, precis som framgår av boken. Sedan har jag översatt det tillbaka till engelska, hävdar Per.

Per hävdar att Bonnier Alba ville ge ut boken, men de ville träffa Per. Han ville vara helt anonym och samarbetet blev aldrig av. När Pers pappa dog 2006 kände han att han ville ge ut boken själv. Han kallade sig översättare. Den enda tråd som verkligen knöt projektet till honom själv.

Men Joe K är inte en psedonym för dig?

– Jag har ju haft möjlighet att studera detta sedan 1989, och som jag fattar det så är det så som att det har skrivit sig själv. Jag vet ju att jag har skrivit det på svenska från den engelska förlagan.

Det stämmer överens med valet av omslagsillustration, de två händerna som ritar varandra. Allt ur inget. En filosofisk tanke upphöjd till historiskt faktum.

Boken innehåller flera citat av andra författare, bland dem Douglas Hofstadter, född 1945. Arthur Conan Doyle, som dog 1930 är enligt Per någon form av upphovsman trots allt.

– Ja precis. Det är väldigt svårt att förklara hur det går ihop. En del av de citerade levde ju inte ens på hans tid. Så det går ju inte att få ihop det och det är väl det som är det märkliga med manuskriptet. Man får ju inte ihop det. Men min erfarenhet är att helhetsupplevelsen efter ett antal läsningar är väldigt stark. Det har den varit för mig i varje fall. Så till den grad att jag har lagt ner väldigt mycket pengar.

För projektet har kostat. Minst två miljoner kronor har han lagt ner under åren, förutom allt arbete. Summan är inte orimlig. Per har slutat som psykiater men vill inte uppge hur han tjänar sitt uppehälle idag. Han säger bara att han hankar sig fram och aldrig har legat samhället till last ekonomiskt.

– Det är mina egna pengar, inte min rike brors pengar. Det är ingen annan som har bekostat det. Jag är inte förmögen, så det har ju påverkat min ekonomi. Det är inte gratis, det här. Det är ingen som köper den, ingen som läser den. Jag har tryckt upp en upplaga för en massa pengar och har lagt en massa arbete på hantverksmässig tillverkning. Jag har nog lagt ner en timme i arbete på varje bok.

De böcker Per har delat ut till bekanta har mötts av tystnad. Han är medveten om att projektet framstår som konstigt.

– De flesta som jag har gett boken till har inte velat kommentera den. De säger att de inte har hunnit läsa den. De blir ju generade. Det är en massa religiöst och konstiga citat. Jag vet inte hur många i min familj som har läst den. Jag tror att Sven har läst den, det har han sagt. Men han har inte kommenterat innehållet.

Många har spekulerat i urvalet av mottagare för boken. Per hävdar att den har skickats till 1 540 personer bara i Sverige. Men någon röd tråd finns inte.

– Tänk dig själv att du ska plocka fram femtonhundra namn av dignitet. Det är klart att du måste gräva lite varstans. Jag har inte diskriminerat mot någon kategori vad jag vet. I alla fall de sjuhundra första var ju min rankning av de sjuhundra mest framstående i världen, som jag tyckte. Det är en rankningslista med David Deutsch som nummer ett.

– Målsättningen har varit att nå personer som har möjlighet att förstå den. Det är bland annat personer inom forskning och kultur. Namn som jag har tyckt var framstående eller har utmärkt sig på olika sätt. Det har inte handlat om åsikter, en del har jag sympatiserat med och andra tycker jag precis motsatt som.

Det är mer att det finns den intellektuella kapaciteten. Kanske kan en av hundra ta till sig budskapet. Ett budskap som Per inte vill gå in närmare på. Han säger att det är olika för var och en som läser boken, att det finns många ingångar i texten.

– Några har försökt förstå den. Jag har försprånget att jag har känt till den i tjugofem år. Det var först 2006 som jag insåg att jag kunde få ut den på ett sätt där inte jag är författare.

Per säger sig ha förståelse för att en del mottagare har upplevt bokpaketet som hotfullt. Men han är färdig med utskicken nu. Istället för att makulera upplagan har han skickat ut den. Han har några enstaka exemplar kvar men tycker inte att han har råd med mer porto.

– Nu får det vara nog. Jag är väldigt nöjd och belåten och har gjort det jag känner att jag behövde göra.

Men vad är syftet med boken? Ett stort varför dröjer sig kvar till sist. Och Per blir svaret skyldig.

– Jag har en känsla av att om jag förmedlar mina tolkningar så kommer folk allt mer cementera missuppfattningen att det är jag som har skrivit boken. Då förtar den sitt syfte och mina tolkningar får extra tung kraft eftersom jag på något sätt ligger bakom verket. Jag ligger bakom projektet så tillvida att jag har distribuerat och tagit hjälp av vänner för att dölja mig litegrann, i övrigt så har jag bara försöka få ut det här som jag hittade för länge sedan.

Per betecknar sig som ”oerhört” troende, men går inte i kyrkan. Han säger att en del ser ett budskap om religion i boken.

– Men jag kan väl säga att det kan väl ses som ett inlägg och ett ifrågasättande av både fundamentalistisk kristendom och vår moderna kristendom som inte känns seriös.

Men du måste kunna leva dig in i att det är lite otroligt att du har hittat det här och inte har skrivit det själv? 

– Det har jag fullständig förståelse för. Men jag kan inte göra annat än att stå fast vid min historia. Den är precis så som den framkommer i boken. Det blir fullständigt oförklarligt och trotsar all logik, säger Per Norfeldt innan samtalet avslutas.

På torsdagsförmiddagen får jag ett kort mejl från Pers bror Sven, efter en sista påstötning. Jag har velat få bekräftat att han inte ligger bakom finansieringen.

Per Norfeldt återvänder till sin tillvaro utanför offentligheten. Men han lämnar inte direkt efter sig en känsla av att vara ett missförstått geni.

Det är något vemodigt och sorgligt över allt detta.

Jack:

Vad är ensamhet? Är det att inte nå ut till andra människor, eller är det att se hur ens försök till kontakt studsar på dem och sjunker ner obemärkta? Är det att inte höras, eller att inte besvaras?

I sin jakt på att hitta fler som kunde förstå boken Being or Nothingness kände sig, efter vad jag kan bedöma, Per Norfeldt ofta ensam. Och det berodde nog mer på att han inte besvarades, än att han inte hördes.

Hans böcker har bemötts med enorma känslor världen över. Människorna har ofta läst den som en gåta, och vänt sig till sig själva för att hitta svaren. De har projicerat sin förväntan, sina förhoppningar om ett mysterium särskilt anpassat och formgett för deras skull, på den vita boken. En sådan gåta finner naturligtvis sin lösning enbart i en spegel. Därför stirrade alla in i den, i hopp om att överraskas av något nytt.

Ändå varnar boken själv läsaren för att bli för introspektiv. Där dyker en liten mus upp, och säger sig vara Arthur Conan Doyles legendomspunna jätteråtta från Sumatra.

Huvudkaraktärerna blir överraskade över hur liten den är, och tvivlar på att det verkligen är jätteråttan. Musen svarar:

”Det är jag, i egen hög person, svarade musen. Det är bara det att alla har missförstått mig. Och eftersom de inte förstår mig kan de inte låta bli att tala om mig och det är här det underliga kommer in. Ju mer de talar om mig, desto mer växer jag, i deras fantasi. Till slut är jag väl så stor att jag slukar upp dom, skrattade musen.”

Slukar upp dem i timslånga funderingar, kanske i form av ett kapitel i en känd journalists bok, eller i tiotals blogginlägg, eller i forumtråd efter forumtråd. Eller, för den delen i en tiotusentals tecken lång artikel på en svensk nyhetssajt.

Och trots allt detta sitter en före detta psykiater i 50-årsåldern och suckar i andra änden av mitt telefonsamtal. Inte ens när han pratar med den journalist som i flera dagar intensivt försökt nå honom tycks han känna sig lyckad i sitt projekt.

– Jag är medveten om att det här bara kostar mig pengar, och gör mig till åtlöje. Men det får jag leva med. Jag har några fler collectors edition, men jag har inte mer frimärkspengar, säger han och skrattar uppgivet.

Så tillägger han:

– Genom åren har jag varit besviken på att ingen verkligen varit intresserad av boken, utan hängt upp sig på annat. För verket är ohyggligt stort, och det förstår man inte förrän man hunnit läsa den många gånger. Som jag har.

Kolbjörn Guwallius och Jack Werner

Lämna ett svar