Vi ser dem på krogen, vid tågstationen, på köpcentret och till och med på gator och torg. Tycker du att ordningsvakter har blivit en vanligare syn? Det stämmer – men det var inte tänkt att bli så.
Denna krönika har tidigare publicerats i tidningen Publikt nr 11, 2017.
Det unika svenska systemet började växa fram redan när polisen blev polisen. Bakgrunden var dels att polisen inte klarade av att bevaka varenda plats ute på landsbygden och dels att man ansåg att krogar och andra som skapade ordningsstörningar borde bära sina egna kostnader för ordningshållningen.
Decennier av förflyttad praxis gjorde ordningsvakter allt vanligare, men i slutet av 1970-talet landade en utredning i att restriktivitet skulle råda. Man ville att det skulle vara tydligt vem som var polis och inte, och man ville inte ha ordningsvakter på fler platser än nödvändigt.
När en ny lag antogs 1980 sågs systemet i många delar som en nödlösning medan man utbildade fler poliser. För att inte få en semipolisiär kår ville man helst inte ha ordningsvakter anställda genom vaktbolag.
Arbetsområdena inskränktes till särskilda sammanhang, med möjlighet till starkt begränsade undantag för sådant som gallerior, kollektivtrafik och andra offentliga platser. Yrket sågs som ett extraknäck.
Framtidsprognoserna kom snart på skam och utvecklingen har sedan dess gått i motsatt riktning. Steg för steg har restriktiviteten urvattnats och i dag syns ordningsvakter i hela samhället. Yrket är ofta ett heltidsjobb genom just ett vaktbolag.
De sista begränsningarna när det gäller var ordningsvakter får verka är nu på väg bort i rask takt – allt utan att någon lag har ändrats. I stället har nuvarande lagstiftning spänts likt ett gummiband.
Det här hänger samman med två saker. Dels har staten aldrig lyckats åtgärda polisbristen – kanske delvis för att det har varit smidigt att kompensera för den med ordningsvakter.
Dels har den upplevda otryggheten växt och många vill därför se fler uniformer i samhället – trots att kriminaliteten över tid inte har ökat.
Även i dag talar politiker om fler ordningsvakter som en nödlösning tills polisbristen är åtgärdad. Men någon tillräckligt stor press att få fram fler poliser har hittills inte funnits och därmed blir inte poliserna fler i tillräcklig utsträckning.
Sammantaget innebär utvecklingen att ordningshållningen stegvis privatiseras, när den privata andelen ökar.
Utvecklingen är problematisk. Det saknas insyn i den slutna bevakningsbranschen. En summarisk utbildning innebär risker för såväl ordningsvakter som för allmänheten.
Sådant som risken att bli avstängd när misstag begås och avsaknaden av krav på samtalsstöd efter incidenteter bäddar för en kåranda där kolleger skyddas och rättssäkerheten inte värnas i lika stor utsträckning som inom Polisen.
Samtidigt lyser en ordentlig debatt och en uppdaterad lagstiftning med sin frånvaro. Det är hög tid att dra huvudet ur sanden.
Kolbjörn Guwallius, frilansjournalist och författare till boken ”Ordningsvakter. Nödlösningen som blev permanent”.
Denna krönika har tidigare publicerats i tidningen Publikt nr 11, 2017.