Erik Vestman är en av Sveriges gatukonstpionjärer. Tillsammans med Loke Berg och Viggo Wichmann skapar han i dag diskreta minnesmärken i det offentliga rummet, möjliga att upptäcka för den som är observant.
Artikeln har tidigare publicerats i Tidskriften STAD nr 40 (mars 2023).
Text och foto: Kolbjörn Guwallius.
I en kollektivverkstad för konstnärer i Malmö visar Erik Vestman och Loke Berg vad som först ser ut att vara två markstenar av betong. Formatet är det klassiska för trottoarer, 35 gånger 35 centimeter, men de har tillverkat dem själva tillsammans med konstnärskollegan Viggo Wichmann. Genom betongen löper guldglänsande sprickor.
Sådana här stenar har de lagt ut runtom i Malmö i några års tid. De byter ut kommunens stenar. Idén har växt fram under lång tid, men ursprunget kanske kan spåras till Erik Vestmans tidigare gatukonstprojekt. Mer om dem senare.
Erik Vestman och Loke Berg har lovat att jag ska få följa med när de lägger ut en av stenarna. Först sjukdom hos mig, sedan vinterkyla, har gjort att tillfället har skjutits upp två gånger. Men nu, med plusgrader i marken, är vi framme vid en korsning någonstans i stadsdelen Möllevången.
De jobbar mitt på dagen. Klädda i arbetskläder och reflexvästar med Malmö stad-tryck går de fram till rätt plats med en magasinkärra lastad med allt som behövs – några redskap, lite sättsand och så en nytillverkad sten.
Förbipasserande kastar ett öga i steget medan originalstenen plockas bort, sanden jämnas till och deras egen läggs på plats. Ingen verkar misstänka att verksamheten saknar legitimitet. Allt är över på några minuter och de lämnar platsen samma väg de kom. Förloppet registreras troligen också av polisens övervakningskamera som sitter rakt ovanför.
Resultatet ser ut som att någon har lagat en av alla spruckna markstenar. I själva verket är sprickan omsorgsfullt gjuten i brons och därefter lagd i en betonggjutform. Stenen är tillverkad från grunden.
Om själva nedläggningen märktes är stenen från och med nu lika lätt att missa som de tidigare utlagda. De kräver en uppmärksam stadsvandrare.
– Det är lite av tanken att det ska vara så. Hemsidan är sådan också. Det finns något med att inte vråla ut saker. Det är i väldigt liten utsträckning politiskt, säger Erik Vestman.
– Jag har ändå blivit positivt överraskad. Jag har pratat med folk som har sett stenarna, stannat till och tittat och sedan berättat om dem utan att veta att vi ligger bakom dem, säger Loke Berg.
Någon har dött här.
Betraktaren vet inte vem eller varför.
Hemsidan innehåller en lågmäld beskrivning av projektet. En referens till den japanska tekniken kintsugi, där föremål lagas med guld som ett sätt att synliggöra en skada. Och en antydan om att stenarna är minnesmärken. Någon har dött här. Betraktaren vet inte vem eller varför.
Den som frågar kan dock få svar. Här har personer dödats i en våldshandling. De allra flesta stenarna märker ut den exakta platsen för en dödsskjutning i Malmös gängkonflikter, slumpmässigt utvalda under en tioårsperiod. Några markerar platsen för annat dödligt gatuvåld. Dagens sten markerar platsen för en knivskärning.
Men konceptet skvallrar inte direkt om innebörden.
– Det är av fler anledningar. Vi tar oss en frihet, det är inte min bror eller min mamma som har dött. Då blir det genast annorlunda. Jag är konstnär och tycker att det här är viktigt. Jag är övertygad om att det inte skulle göras om inte vi gjorde det, säger Erik Vestman.
Men vill någon ha minnesstenar över mördade gängmedlemmar? Det här är personer som inte sällan har förpestat staden för andra och bidragit till att göra den otrygg, innan de till slut har fallit offer för en motståndares kula.
Det är ytterst tveksamt om något sådant här skulle initieras på officiell kommunal nivå. Traditionella minnesmärken handlar om personer som det offentliga samhället vill, eller har velat, hylla. Låt vara att dessa ibland varit totalitära kungar som skickat tusentals i döden genom sina krig.
Men de har varit någon. Gängmännen är en grå massa tills Erik Vestman, Loke Berg och Viggo Wichmann gör dem till anonyma någon, ger dem en plats utan namn. Fast det är inte för att hylla dem.
– Det handlar om blodet som har spillts på platsen. Därför har det känts viktigt att hitta exakt rätt plats, säger Erik Vestman.
För honom finns en poäng i att placera ut ett slags anonymiserade minnesmärken, att de kanske också kan fungera som en subtil markering för de anhöriga. Konstnärerna har med sina olika perspektiv in i det gemensamma projektet. För Loke Berg är det viktiga att ta ett steg tillbaka och illustrera ett symptom i samhället.
– Vi har valt att lyfta det från datum och namn för att visa att det är en allmänmänsklig, gemensam förlust när någon dödas. Markörerna, både i staden och på vår karta, blir som ärr på samhällskroppen eller den gemensamma människoorganismen om man så vill. Händelserna dekonstrueras till en abstraherad kartbild över ett område som vi delar och äger tillsammans, säger Loke Berg.
Staden får en reva när helt vanliga korsningar människor passerar varje dag blir till mordplatser.
Att personer mördas på öppen gata behöver följaktligen inte bara vara en förlust av en människa. Det är också en förlust av någonting i staden och samhället. Staden får en reva när helt vanliga korsningar människor passerar varje dag blir till mordplatser. Men Erik Vestman tänker inte på det i första hand.
– Det handlar inte så mycket om staden för mig, även om det är i staden. Det handlar mer om det mänskliga. Även om det ibland är folk som inte är snälla och lever hårt så är det ändå människor. En del av dem har inget med någon brottslighet att göra utan har dött av att någon annan är påtänd och uppskruvad och ser någon som de tror är rätt person.
*
För ett drygt decennium sedan blomstrade en ny företeelse som kallades för gatukonst i Sverige. Oftast unga och oftast killar gav sig ut i städerna på nätterna för att i strid med lagen måla eller placera ut självutnämnd konst. Det fanns både äldre och kvinnor inom rörelsen, men de var färre.
Helt ny var den förstås inte. Graffiti hade gjort sitt lavinartade intåg i Sverige hösten 1984, i princip som en direkt konsekvens av att TV1 sände den prisbelönta dokumentärfilmen Style Wars på bästa sändningstid. Den följer några graffitimålare i New Yorks tunnelbana, där konstformen hade härjat fritt i ett drygt decennium utan att mer än ett fåtal svenskar kände till den. Genomslaget för filmen var enormt i en tid utan internet när alla tittade på samma saker i brist på valmöjligheter.
Men även före Style Wars hade folk målat på väggar utan att be någon om lov: 1970-talets brigadmåleri med politiska slagord, tidigare generationers klottrande, hällristningar och jaktmålningar i grottor.
När gatukonsten kompletterade graffitin i det unga milleniet byggdes snabbt en våg upp av uppfinningsrika aktivister. I katalogboken Playground Sweden (2007) intervjuade journalisterna Ivar Andersen, Kristian Borg och Sverker Ohlsson ett 30-tal aktiva konstnärer som nästan alla hade dykt upp från ingenstans och gjort saker i det offentliga rummet. Min egen dokumentärfilm Rätten till staden (2008) och efterföljande bok Sätta färg på staden (2010) tog diskussionen vidare till vad som händer i mötet mellan den olagliga konsten och samhället i övrigt.
Även en anonym allmänhet ville delta i skapandet. Efter att en beställd hundskulptur i en rondell i Linköping vandaliserats år 2006 satte två privatpersoner ut en tillfällig hund i trä. Det ledde till att så kallade rondellhundar sattes ut över hela landet. Till slut dödades konceptet som folkkonst av konstnären Lars Vilks, som först byggde en jättemodell i Trelleborg och sedan började rita profeten Muhammed som rondellhund.
Gatukonsten i övrigt överlevde, men tycktes ändå långsamt tappa i attraktionskraft. En titt i mediearkivet Retriever bekräftar bilden att den stora gatukonstvågen är över. Toppåret 2017 skrevs 800 artiklar som innehöll ordet gatukonst. 2021 var det nere på 320 och 2022 såg när det här skrevs ut att bli ännu färre. Systerbegreppet street art följer en liknande, något lägre kurva. Trenden gäller också för graffiti, med 2 300 artiklar toppåret 2011 och 877 år 2021.
Den internationella fixstjärnan i sammanhanget, brittiske Banksy, slog igenom sedan han hade gjort ett skivomslag åt gruppen Blur och började ställa ut verk som såldes dyrt till Hollywoodskådespelare. När den anonyme konstnären hösten 2022 besökte Ukraina för att måla på krigets ruiner, i linje med ett långvarigt engagemang och som ett sätt att försöka bidra med uppmärksamhet kring lidandet, blev uppmärksamheten trots allt inte vad den tidigare har varit även om konstverken omedelbart ansågs betinga ett stort värde och ett av dem till och med stals, för att kort därpå återfinnas.
Då och då dyker nya inspirerade projekt upp. Mest uppmärksammat i Sverige de senaste åren är kanske kollektivet Anonymouse, som bygger miniatyrinrättningar i form av restauranger, bokhandlar, speceriaffärer med mera på temat möss som de placerar ut i källargluggar. I december 2022 satte de ut en liten tidningsredaktion i centrala Malmö. Få, om någon, vet vilka de är. Likt Banksy kommunicerar de sina verk via Instagram.
Men i stort ser gatukonsten ut att ha hamnat i dvala.
Erik Vestman var en av Sveriges gatukonstpionjärer. Tillsammans med olika vänner drev han under ett antal år några projekt där de utan tillstånd gjorde ändringar i det offentliga rummet. Det började i Falun där han och en kompis som jobbade på reklambyrå ändrade utomhusreklamen för att antingen göra budskapet lite roligare eller för att säga någonting de själva tyckte.
Efter en flytt till Malmö påbörjades ett flerårigt projekt med att byta ut kommunens markstenar mot egentillverkade. Först en egenhändigt gjuten sten med ett hjärta i relief, sedan kakelmosaik i olika mönster på ett sätt som blivit stilbildande, därefter stenar med laminerade foton.
Erik Vestman har också tillverkat egna parkbänkar och ställt ut dem där han tyckte att bänkar saknades och i ett uppmärksammat projekt som också blev en film tillsammans med Nils Petter Löfstedt byggt ett vardagsrum i ett hålrum under en pir vid Öresund.
Många vill ha bekräftelse genom att synas.
När de inte får det gör de någonting annat i stället.
För Erik Vestmans del har livet delvis gått vidare. Han gör visserligen fortfarande konst på stan utan att be om lov, men han gör fler konstprojekt som inte är utanför ramarna. Konstnärskapet kombineras med ett deltidsjobb som slöjdlärare och en firma där han och Loke Berg tillverkar rustika skyltar på beställning.
Erik Vestman tror att gatukonsten har blivit mer sällsynt för att allmänhetens intresse har svalnat. Många vill ha bekräftelse genom att synas. När de inte får det gör de någonting annat i stället.
– Jag tror det är som med allt annat, att det är en trend. Ibland görs det väldigt mycket skira blyertsteckningar eller så är det teoretisk, konceptuell konst där man gör en jordhög i ett galleri. Det var nog mycket med Banksy och det var något nytt och fräscht i det ett tag, det skrevs en del om det. Men det tar ofta fort slut.
*
En annan Malmökonstnär är Gustav Norberg. Han började som barn måla klassisk, namnorienterad graffiti. Som ung vuxen upptäckte han gatukonsten och gjorde flera projekt i form av handgjord affischkonst. Han fortsatte också göra sprejmålningar, men på ett nytt sätt. Traditionell graffiti utgår helt och hållet från bokstäver och handlar om olika sätt att utforma och dekorera sitt namn på. Allt som inte är namnet är sekundärt.
Gustav Norbergs målningar utforskade sprejmålandets möjligheter bortom texten och lekte med färg och form på nya sätt. Men han har sedan länge övergett de olagliga väggarna i staden som arena för sin konst. I stället är han bildlärare på deltid och lever på sin konst övrig tid. Vad hände?
– Livet. Att jag fick barn och behövde ta ansvar. Men också att det finns en tid och plats för allt. Nu målar jag mest dukar och målar mer med akryl. Jag sprejar fortfarande, men även när jag målar på väggar målar jag inte graffiti utan det är mer abstrakt konst.
I den mån han målar utomhus målar Gustav Norberg på så kallades fames, platser som ingen har pekat ut som officiella lagliga väggar men där ingen heller har några invändningar mot målandet. Det kan vara ett ödehus eller en baksida av någon industri där ägaren inte ser graffiti som ett problem.
– Det är platser där det inte får några negativa konsekvenser. Jag gubbmålar, kan man säga. Jag målar på dagtid där man vet att man kommer hem snarare än att hamna i häkte.
»De lagliga väggarna är lite tråkiga eftersom det är samma miljö om och om igen. Det dödar äventyret.«
Han berättar att de vanliga lagliga väggar som finns inte är så intressanta att måla på eftersom det dels inte innebär något äventyrsmoment, dels blir dokumentationen alltid snarlik. Som intresserad av fotografi tycker han att platsen än en viktig del av bevarandet.
– De lagliga väggarna är lite tråkiga eftersom det är samma miljö om och om igen. Det dödar äventyret.
Gustav Norberg håller med Erik Vestman om att gatukonstvågen ser ut att ha ebbat ut. Han jämför med hur sporter har inneburit olika trender.
– Jag tänker på skateboard och inlines. Inlines var en stor fluga som var väldigt trendig en kort period och sedan ansågs ganska töntig, medan skateboard har funnits där länge och finns kvar, precis som graffiti. Man måste kanske vara lite mer hårdhudad för att hålla på med graffiti och det är aldrig supertrendigt. Många graffitimålare målar nog även delvis för att må bra. Det fyller en inre funktion.
Han tror inte att den mest klassiska gatukonsten, sprejschablonerna som varit karaktäristiska för Banksy, kommer tillbaka i stor skala. Det är urvattnat. Kanske kommer någon annan trend i stället. Men traditionell graffiti lär stå sig länge än.
– Det är mer av ett hantverk, det följer en struktur för hur det ska se ut. Det ska inte balla ur för mycket, för då är det inte längre graffiti. Folk är ganska konservativa inom graffiti. Jag märker att unga ofta målar över mina grejer just för att de inte förstår vad det är, eller för att det inte ser ut som klassisk graffiti.
*
Loke Berg har inte samma bakgrund inom gatukonsten som Erik Vestman. Han kommer från en verksamhet som illustratör och formgivare som han har bedrivit parallellt med olika konstprojekt som tangerar det offentliga rummet. Han tror att intresset för och vanan av att arbeta olovligt i det offentliga rummet har fört dem och Viggo Wichmann samman.
– Det är ofta bättre att be om ursäkt än att fråga om lov. Jag för min del kan verkligen tycka att graffiti är en förlegad och hopplös form av motstånd. Men det här handlar inte om oss som konstnärer, vi försöker uppmärksamma något som det saknas ett språk för, resonerar han.
»Det är ofta bättre att be om ursäkt
än att fråga om lov.«
Vi sitter i ateljén i Sofielund. En väl tilltagen tidigare verkstadslokal där halvfärdiga projekt samsas med konstnärsmaterial och verktyg. På en vagn ligger två ännu ej utplacerade markstenar ur serien. Bronsstrimmorna skiner mellan betongen.
– Vi har pratat mycket om hur vi uppmärksammar skjutningarna med det här projektet. Det är en annan typ av uppmärksamhet än i medierna. Vi vill nyansera förståelsen av det som händer snarare än att driva en agenda eller vara ett politiskt verktyg. Det har sällan fokuserats på skjutningarna som en gemensam förlust, säger Loke Berg.
Men är det verkligen en förlust för alla?
– Det är en utmaning att förklara det. Men jag tror verkligen det, på flera sätt.
Erik Vestman fyller på.
– När någon dör sätts det ofta ut ljus, blommor och kanske något foto, men det städas bort efter några dagar. Det är ingen som uttryckligen säger varför. Det ses som skräp, därför ska det bort. Men det handlar nog också om att ingen vill tänka på döden. Det är dålig business, säger han.
Mer från Tidskriften STAD…