Många invånare i svenska kommuner efterlyser fler och bättre hundrastgårdar, men skillnaderna är stora i landet. Åtskilliga kommuner saknar dem helt medan andra har tjogtals. Det visar min enkät. Men att en kommun ska avsätta allmän plats för hundrastgårdar som kostar i underhåll är inte en självklar prioritering.
Artikeln är publicerad 2025 i Tidskriften Stad nr 48.
Text och foto: Kolbjörn Guwallius.
Fotot ovan: hundrastfältet på Ribersborg i Malmö är ett område på 150 000 kvadratmeter vid havet där hundar får springa lösa.
De flesta hundar har behov av att springa lösa, utan koppel, och gärna få leka med andra hundar. För den som har en egen trädgård eller nära till naturen går sådant ofta att lösa, men hur gör den som bor inne i tätbebyggd kvartersstad? För många kommuner har särskilda hundrastgårdar blivit svaret – men skillnaderna är stora inom landet, visar STAD:s enkät.
En kvinna med en whippet försvinner ut genom den bortre av två grindar i samma stund som STAD kommer till hundrastgården i Linnéparken i Halmstad. I övrigt är platsen öde. Det är vinter och vardag, så inte mycket bjuder in till parkhäng.
Halmstad har 15 hundrastgårdar, 12 av dem ligger i centralorten, resterande i mindre tätorter i kommunen. Linnéparken och dess hundrastgård är relativt nyanlagda. Ytan blev park 2010 inom ramen för ett stadsutvecklingsprojekt sedan en stor industri flyttat ut från stadskärnan. Hundrastgården är på 300 kvadratmeter.
– Jag har lärt mig att en hundrastgård bör vara minst 500 kvadratmeter, så den här är i minsta laget, men den är ändå uppskattad, säger Josefina Erlandsson, landskapsingenjör på kommunen med förvaltaransvar för hundrastgårdarna.
Rundturen går fort. En lätt avsmalnande och bågformad gräsyta med en stor trästock och en parkbänk, en inhägnad omgärdad av en låg idegranshäck, granne med en lekplats. Mycket mer finns inte att säga om rastgården. Hundrastgårdar är ofta oansenliga.
Linnéparkens hundrastgård är en av två i den absoluta stadskärnan. Den andra ligger i Stationsparken och är ännu mindre, bara 200 kvadratmeter. Tankar finns på att utöka den när parken rustas upp i samband med att området runt järnvägsstationen görs om.
– Båda är välbesökta, så det är ingen tvekan om att de nyttjas. Vi har dem som är mer rejäla och även några som är uppdelade i olika enheter. Det är uppskattat att man kan dela på små och stora hundar.
I Halmstad går det i genomsnitt 730 hundar på varje hundrastgård. Utifrån det värdet hamnar kommunen på 21:a plats från toppen bland dem som besvarat STAD:s enkät. Det är relativt högt.
Hur har man kommit fram till antalet hundrastgårdar?
– Det finns inget översiktligt beslut utan de har kommit till utifrån önskemål, en stark efterfrågan. När de väl finns säger andra att de också vill ha en. Att folk vill ha en hundrastgård är faktiskt ett av de mest frekventa önskemålen. Sedan får vi in många önskemål och kan inte förverkliga alla. Men vi tar det till oss och ser över det med jämna mellanrum.
Varför är det en bra prioritering att anlägga hundrastgårdar?
– Ja, varför ska vi prioritera hundägare framför andra? Det är en viktig fråga. Problemet med en hundrastgård är ju att man sällan kan använda den till någonting annat. Men det här är allmän platsmark och den tillhör alla, så vem som helst kan gå in här och man hade ju kunnat vara här med sin hund även om det inte hade funnits en hundrastgård.
Josefina Erlandsson berättar att kommunen tar hänsyn till många olika intressen och behov, som att äldre kanske inte har fysisk kapacitet att släppa sin hund varsomhelst. Om en hundrastgård krävs för att de ska kunna ha hund och komma ut och röra på sig finns det en vinst. Hon lyfter också fram den sociala aspekten för hundägare, att hundrastgårdarna blir mötesplatser som kan motverka ensamhet, kanske särskilt för äldre och de som bor i flerfamiljshus.
STAD har frågat Sveriges samtliga kommuner om förekomsten av kommunala hundrastgårdar. Ungefär hälften av kommunerna har besvarat enkäten och det är utifrån det tydligt att skillnaderna i landet är stora.
Många kommuner har inga hundrastgårdar alls, men det beror främst på att det är frågan om mindre kommuner med nära till naturområden där hundar kan släppas lösa. En del kommuner med få eller inga hundrastgårdar påpekar att det inte hör till den kommunala kärnverksamheten att erbjuda funktionen, att man saknar mark att avsätta eller att pengarna behövs till annat.
Den största kommunen sett till såväl mänsklig befolkning som hundpopulation helt utan hundrastgårdar är Skellefteå i Västerbotten. Där får 10 300 hundar springa lösa på annat sätt trots att hundarna är så många som en per sju invånare.
Den minsta kommunen sett till befolkning med hundrastgård är Arjeplog i Lappland, där de 700 hundarna delar på en inhägnad i en skogsdunge som kallas för Hundparken. Där måste hundar vara rastade innan de får släppas lösa. Ser man i stället till hundpopulation är Munkfors i Värmland den kommun med lägst antal hundar som ändå har en rastgård – 650 hundar delar på den.
Generösast i förhållande till folkmängden är Perstorp i norra Skåne, med fyra hundrastgårdar på 7 300 människor. Jönköping är snålast med två hundrastgårdar på 146 000 invånare.
Bland dem som har svarat på enkäten går det i medeltal 1 280 hundar per rastgård, men skillnaderna är enorma. Den frikostigaste kommunen beräknat på hundpopulation är Botkyrka söder om Stockholm, där kommunens 5 200 hundar delar på hela 25 rastgårdar – bara drygt 200 hundar per inhägnad. Det kan sättas i relation till Enköping och Gotland, som är värstingarna bland dem som alls har hundrastgårdar. Där samsas 6 800 respektive 8 700 hundar om en enda rastgård (även om merparten av Gotlands hundar lär bo på landsbygden).
Men även utifrån hundpopulation kommer Jönköping nära jumboplatsen – tredje sämst – med 5 900 hundar per rastgård. Och bland de tio mest folkrika kommunerna – där avstånden också blir långa – sticker Jönköping verkligen ut. Örebro, med något större folkmängd, har en hundrastgård mer, sedan tickar antalet uppåt.
Numerärt störst på hundrastgårdar är Stockholms stad, med 170 stycken. Det ger ungefär 300 hundar per inhägnad. Kommunen motiverar det höga antalet med att det råder koppeltvång överallt och att man därför behöver erbjuda platser där hundar kan springa lösa.
Sedan kommer Malmö med 63 stycken, där ungefär 350 hundar ska dela på varje gård. De flesta är på 600–800 kvadratmeter, några är större. Det finns även ett fält på 150 000 kvadratmeter vid havet där hundar får springa lösa. I Malmö finns ett kommunalt mål om att ingen ska ha längre än 800 meter mellan bostad och hundrastgård. I Malmö råder ett flexibelt koppeltvång beroende på område och årstid.
Rebecka Roos bor i centrala Jönköping med sin whippet Julius som hon har haft i två och ett halvt år. Hon tycker att tillgången på hundrastgårdar i kommunen är på tok för låg, trots att hon bor relativt nära en av dem med ett fågelavstånd på en kilometer.
– Man märker många gånger man kommer dit att man får stå på kö. Och folk tar bilen för att ta sig till en hundrastgård. Hade det funnits fler hade man kanske inte behövt ta bilen. Det blir ju en miljöfråga också, säger hon.
Utöver att rastgårdarna är små tycker hon att skötseln brister. Det tar lång tid innan trasig plattsättning rättas till och snöröjningen fungerar inte alltid på vintern. Sådant spelar extra stor roll eftersom Rebecka Roos tar sig fram med rullstol eller elmoped.
Hon efterlyser därför också hundrastgårdar som tar hänsyn till tillgänglighetsaspekter.
– Det är lite bökigt för mig. Det fungerar även om det är komplicerat, men fortsätter de att låta bli att rätta till plattorna som lossnar efterhand går det till slut inte. Den i stadsparken är uppdelad i två och den ena har jag inte kunnat ta mig in i alls på ett bra tag, innan de la plattorna tillrätta.
Allt en kommun gör innebär prioriteringar. Är hundrastgårdar en rimlig kommunal prioritering?
– Det tycker jag. Man mår fysiskt och psykiskt bra av att umgås med djur. Kommer man till en rastgård kanske man pratar lite med folk och får sociala kontakter. Sedan kan inte alla åka ut till en skog. Även om jag skulle kunna ta mig till skogen skulle jag inte komma fram där med rullstolen. Då är en hundrastgård en bra lösning.
I Växjö finns en av få tillgänglighetsanpassade hundrastgårdar, med entrésluss så att hundar kan släppas utan rymningsrisk och extra långa grindhandtag i en höjd som kan manövreras sittande. Det finns också sittytor och hundlatriner i rätt höjd. Rebecka Roos efterlyser liknande initiativ på fler orter.
Det är just kommunala prioriteringar som har lett till att Jönköpings kommun är sämst i klassen på hundrastgårdar, det konstaterar Görgen Olofsson, verksamhetschef för gata, park och skog på tekniska kontoret – tillika hundägare.
– Vi har ett politiskt beslut om att vi inte ska ha fler med tanke på kostnaderna. Det är rätt många förfrågningar från medborgare om det, men just nu är det politiska beslutet att ekonomin inte tillåter att vi har fler, säger han.
Förutom hundrastgården i stadsparken i Jönköping finns det en på Kålgården sydost om den historiska stadskärnan. Kommunen rymmer även tätorter som Bankeryd, Gränna och Taberg. Det finns sju tätorter utöver centralorten som har mer än 1 000 invånare. Då centralorten är utsträckt rymmer den många delområden som kan sägas vara egna tätorter men som sitter ihop med Jönköping bebyggelsemässigt och därför inte är det i statistisk bemärkelse, som Huskvarna och Hovslätt. Ändå finns bara de två hundrastgårdarna i centralortens stadskärna.
Men det kan bli fler hundrastgårdar i Jönköping även om det är långt ifrån säkert. Enligt Görgen Olofsson kommer det årligen in ett eller två initiativ i frågan till kommunens digitala förslagslåda, och det har lett till att man nyligen har börjat utreda frågan.
– Senast frågan var uppe tittade vi på Norrköping som är en stad i samma storlek men har fler hundrastgårdar. Hur tänker de där? Eftersom Norrköping ingår i vårt nätverk ska jag snart ha kontakt med demför att höra deras resonemang..
I Norrköping finns 15 hundrastgårdar. När Görgen Olofsson får höra att Jönköping ligger sist i förhållande till kommunens storlek säger han att det är ännu ett skäl för att titta närmare på frågan. Men han vill också bredda den. Kommunen lägger visst pengar på utemiljön – bara inte för hundägare.
– Om man bara utgår från hundrastgårdar är det klart att man kan säga att vi är sämst. Sedan kan man sätta det i relation till en jämförelse med andra kommuner när det gäller lekplatser. Många lägger ner eller slår ihop dem, men vi går åt andra hållet och satsar mer på det. Vi har 129 lekplatser. Med den lekplatsstrategi som ligger för beslut i kommunfullmäktige satsar vi en ganska stor summa pengar på bland annat utflyktslekplatser de kommande åren. Tittar man bara på det ena och säger att vi är dåliga så stämmer det, men vi satsar på mycket annat i stället.
| Färst hundar per rastgård (hundar/gårdar) | Färst kommuninvånare per rastgård (invånare/gårdar) |
| Botkyrka (210/25) | Perstorp (1 830/4) |
| Södertälje (290/21) | Arjeplog (2 610/1) |
| Stockholm (310/170) | Nynäshamn (3 030/10) |
| Järfälla (320/13) | Skara (3 110/6) |
| Mölndal (330/15) | Tomelilla (3 420/4) |
| Malmö (340/63) | Munkfors (3 670/1) |
| Flest hundar per rastgård (hundar/gårdar) | Flest kommuninvånare per rastgård (invånare/gårdar) |
| Gotland (8 710/1) | Jönköping (73 080/2) |
| Enköping (6 770/1) | Gotland (61 030/1) |
| Jönköping (5 860/2) | Huddinge (56 950/2) |
| Sandviken (4 810/1) | Örebro (53 120/3) |
| Karlshamn (4 740/1) | Enköping (48 290/1) |
| Vänersborg (4 420/1) | Vänersborg (40 010/1) |
Siffrorna i tabellen visar antal hundar per person avrundat till tiotal. Uppgifterna bygger på svar från de kommuner som besvarat STAD:s enkät.
Hundar kan tyckas vara ett särintresse. Det finns inget uppdrag enligt kommunallagen att tillgodose hundars eller deras ägares behov. Snarare är hundägande omgärdat av regler om såväl djurvälfärd som kommunala ordningsstadgor. Men hundinnehav är också mycket vanligt. Det går 9,4 invånare på en hund – tillsammans har vi mer än 1,1 miljoner hundar i Sverige. Matematiskt finns en hund i knappt vart fjärde hushåll, men då tas ingen hänsyn till att en del hushåll har mer än en hund.
Klart är att även om hundar är ett särintresse, så är det ett stort sådant.
Kanske är det vintervardagen som gör det, men när STAD besöker Halmstad används hundrastgården i Linnéparken inte alls under ett par timmars tid. Så frågan är om den trots allt behövs. Flera hundägare passerar förbi utan att gå in i rastgården.
En av dem är Pernilla Henriksson med hunden Ludvig, en bichon frisé på 13 år:
– Jag är bara hemma på lunchen för att ta ut honom, så jag har inte så mycket tid. Men det händer att jag använder hundrastgården. Ludvig är ganska liten och gammal, så han springer inte så mycket. Rastgården är ganska liten med tanke på större hundar. Men det brukar fungera bra när det är folk här även om det är litet. Det brukar arrangeras större hundträffar utanför stan, det brukar vara roligare.
Jenny Cederholm kommer till parken med de små blandrashundarna Bessie, 12 och Daisy, 8 år:
– Jag är nästan aldrig där. Den är ganska tråkig och liten. Mina hundar står nästan bara och undrar vad vi gör där. Det är bättre på Linehed, där finns tre stora och en av dem har agilitygrejer.
Rastgårdarna i Linehedsparken är på nästan 4 000 kvadratmeter.
– Sedan finns det rätt bra utrymme i andra parker. Jag släpper dem oftast i något grönområde, det tycker de är roligare.
Ida Klasson och Robin Brewitz bor i en villa i närheten med den lite större blandrashunden Maja, 11 år. De hjälper även bekanta att rasta Bosse, 10, som också är blandras. Båda är lite större hundar.
– Vi använder rastgården ibland, men den är inte så rolig. Jag brukar släppa Maja här på vägen om hon behöver springa lite extra men vi går inte hit bara för att rasta henne, säger Ida Klasson.
– Vi var här mer när vi bodde i lägenhet. Det blir lite äckligt ibland, särskilt på vintern. Det är många som inte plockar upp efter hundarna, säger Robin Brewitz.
80 procent av dem som besvarat STAD:s enkät har hört av kommuninvånare som haft åsikter om hundrastgårdarna. Det gäller önskemål om fler, större och uppdelade hundrastgårdar, men också om roligare innehåll, bättre belysning och bättre underhåll.
En annan hundfråga är förekomsten av hundlatriner – papperskorgar specifikt för hundbajs. Sådana finns i något mer än hälften av de svarande kommunerna. Övriga hänvisar till de vanliga papperskorgarna. Oftast blandas ändå innehållet med vanliga förbränningssoppor från de övriga papperskorgarna när de töms. Allmänheten lägger även annat skräp i hundlatrinerna där de finns. Några kommuner påpekar att förekomsten av hundlatriner signalerar att hundbajs ska plockas upp och man tror att de ökar motivationen att göra det. Ett fåtal kommuner delar av samma anledning ut gratis hundbajspåsar på vissa platser.
Flest hundlatriner finns i Malmö, drygt 1 600 stycken eller en per 13 hundar. Latrintätast i förhållande till antalet hundar är Strömstad med en latrin per fem hundar.
När det gäller hundrastgårdarna tycks ett recept för lyckade anläggningar vara tillräcklig storlek, ett roligt innehåll, tillgänglighetsanpassning och välfungerande drift och underhåll. Men ju fler och bättre hundrastgårdar, desto högre kostnader och desto mindre plats till annat i det offentliga rummet. Frågan lär prioriteras olika även framöver.