Min nya bok Vi kan inte resa från barnen fick högsta betyg – 5 av 5 – i BTJ. ”En mycket välskriven och läsvärd bok”, skrev recensenten. Nu kan du läsa ett utdrag ur bokens inledning här på bloggen. Jag vill varna för att episoden kan upplevas som obehaglig.
Fotografierna här kommer ur bokens material. Boken är rikligt illustrerad med fotografier, de flesta tagna av min mormors far Per Olof Wirén själv.
Nattmörkret hade sänkt sig över missionsstationen Kingoyi i nedre Kongo den 27 november 1906. Men på gårdsplanen som under normala omständigheter hade legat öde och tyst så här dags rådde febril aktivitet. Nu skulle det äntligen ske. I veckor hade svenskarna väntat på men också bävat inför det som var oundvikligt. Eller som de såg som oundvikligt.
Den ursinniga jakten över de gräsklädda kullarna och genom dalarnas djungelstråk nästan tre månader tidigare hade överrumplat dem. Skotten hade varit en hårsmån från att döda Per Olof Wirén och Josef Ekstam. Belägringen av stationen hade trappats upp alltsedan dess och missionsverksamheten gick på sparlåga. De hade behövt smuggla in mat och smuggla ut brev i skydd av mörkret i flera veckor nu. Trots försiktighetsåtgärder hade bärare beskjutits och sårats.
Kongostatens soldater som hade anlänt under kraftig eldgivning och förskansat sig på gården höll visserligen angriparna borta, men ibland haglade kulorna så intensivt att befälen behövde säga åt dem att hålla igen. Ammunitionen skulle inte räcka i längden.
Kingoyi liknade alltmer ett fort där det låg högst upp på en kulle, om än med primitiva försvarsverk. Det täta palmriset som ställts upp runt gården skymde sikten medan plankorna för fönster och balkonger hindrade bybornas enkla blykulor från att göra någon större skada.
Det var inte för det här Per Olof hade rest till Kongo. Han ville lära de så kallade infödingarna om Jesus Kristus. De närmaste byarna hade visserligen börjat ta till sig religionen han så självsäkert lovat var bättre än den de redan hade. Men konflikter hade knappast saknats. Som europé och kristen tyckte han sig ha tolkningsföreträde. Att dricka palmvin och begå otukt till nattligt trummande var helt enkelt inte godtagbart, men än värre var den uråldriga rättsskipningen där utpekade förbrytare förgiftades, lemlästades eller begravdes levande. Det där hade behövt stoppas.
När Kongostatens omvittnat grymma militärregim hade kommit dit och börjat döma de ansvariga inne på missionsstationens område hade det skapat konflikter. I många byar gjorde invånarna ingen skillnad på de belgiska officerarna och de svenska missionärerna. Det var ju svenskarna som hade tagit dit soldaterna, resonerade de. Den här gränstrakten mellan de belgiska och franska territorierna var relativt oexploaterad av kolonialmakterna. Alltså: utan svenskar, inga andra européer. Var det oförskyllt eller låg missionärerna faktiskt bakom den militära närvaron? Vi ska se.
Just den här novembernatten stod de vid ett skarpt vägskäl. Det var nu det skulle ske och måste lyckas. Officerarna hade fått fria händer av distriktskommissarien, som hade deklarerat militärt undantagstillstånd i området. Planeringen hade pågått i veckor, men en av officerarna hade varit sjuk och de hade behövt vänta in hans tillfrisknande.
Svenskarnas känslor var kluvna. Visst var det hemska planer, men hur skulle de få stopp på konflikten om inte de upproriska byarna kuvades, en gång för alla? De ville ju arbeta, inte leva under belägring.
Per Olofs och Elnas barn låg och sov inne på missionsstationen när soldaterna marscherade iväg mot byn Musinda strax före två på natten. Även där sov alla. Men själva kunde de inte sova, i skräck över det som snart skulle hända. Tiden att föreslå andra lösningar hade kommit och gått. Nu var det för sent att göra något. En stund senare låg soldaterna redo med siktena riktade mot hyddornas tunna gräsväggar.
När det första svaga gryningsljuset bröt fram gav befälet soldaterna order om eldgivning.
Det behövdes inga varningsskott när ingen skulle förvarnas. De höga smällarna när obeväpnade bybor dödades medan de i panik försökte fly från sina hyddor nådde Kingoyi ett par sekunder senare.
För att läsa vidare – beställ boken från till exempel Adlibris eller köp ett signerat exemplar direkt av mig!
Tycker du boken verkar intressant? Dela gärna den här sidan med bekanta och i sociala medier, så att fler får möjlighet att läsa.
Om boken
Uppfyllda av sin tro reser Per Olof och Elna Wirén i slutet av 1800-talet från Gästrikland för att förkunna Guds ord i Kongo. Barnen lämnas hemma i långa perioder och chansen att återvända är liten. I det fjärran landet härjar svåra sjukdomar medan historiens mest skräckfyllda kolonialvälde slaktar befolkningen. Missionärernas försök att få invånarna att avsäga sig sin kultur möter ibland motstånd och konflikterna resulterar bland annat i en massaker. Ändå känner de att de älskar Kongo och dess folk.
Författaren och journalisten Kolbjörn Guwallius skärskådar sin mormors föräldrars livsval i ett osentimentalt porträtt av några av de första svenska missionärerna. Nedtystade delar av historien har grävts fram och berättelsen bygger på intervjuer, dagböcker, brev och en unik fotografisk skatt.
Vill du veta ännu mer? Det finns även ett blogginlägg om min arbetsprocess samt intervjuer med mig i Gefle Dagblad och Arbetarbladet.
Allt övrigt om boken finns här…